Självporträtt som imponerar
Publicerad 2013-07-26
Ann-Louise Hanson tecknar ett självporträtt som bara går att imponeras av.
Men anekdoterna är många och fördjupningarna lyser med sin frånvaro.
Ann-Louise Hanson är Sveriges mesta artist. Nu har hon även debuterat som sommarvärd. Hon gör ett klassiskt ”Sommar i P1”, alltså redogör för hur allting började, fortsatte och ännu inte har slutat.
Hon har ett lugn i sitt berättande. Samtidigt finns glöden där. Stundtals låter hon nästan som en medelålders Astrid Lindgren.
Därför är det lätt att hänföras av hennes uppväxtskildring. Hon bodde hos sin mormor och morfar eftersom mamman var svårt sjuk och pappan jobbade för att försörja familjen. De hade det så knapert att de fick kuponger av folkköket för att gå och hämta mat.
Och så började klassresan. Hon stod på scen redan som sexåring. Som 15-åring blev hon upptäckt av den legendariske skivproducenten Anders Burman och snöbollen var i rullning.
Ändå är hon smakfullt blygsam med sina framgångar. Kanske beror det på den där episoden då hon kom hem med julklappar till hela familjen.
”Kom inte hem och spela högfärdig, då är du inte välkommen”, sa hennes pappa och de orden präglar henne än i dag.
Familjehistorian går som en röd tråd genom programmet. Det är svårt att inte gråta när Ann-Louise Hanson berättar om sitt sista möte med sin mamma och därefter spelar ”Tears in heaven” med Eric Clapton.
Allt annat är en autostrada i gamla rövare. Som när hon, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk tar emot en guldskiva och en slirig Cornelis sitter sönder sitt exemplar. Eller när Hanson och maken Bruno Glenmark köper och brukar hasch som i själva verket är torkade rosenblad.
Ann-Louise Hanson tråkar aldrig på något vis ut en. Däremot saknas fördjupningar. De försvinner till förmån för alla anekdoter.
Man får väl anta att det var svårt att sålla bland guldkornen från en 55 år lång artistkarriär.
wa Carson