Varför slog du mig inte, pappa?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Dokument inifrån på teve. Det handlar om barnaga, om att en större andel invandrade föräldrar uppfostrar sina kids med lavetter och dylikt, allt medan myndigheter ser mellan fingrarna.
I vanliga fall brukar jag tycka att ”invandrar”-etiketten är lika farlig som intelligensbefriad (ja, varför ska folk vars enda gemensamma nämnare är att de inte kommer från lilleputtlandet Sverige – thai och somalier, iranis och chilenare - buntas ihop till ett enda homogent ”dom”? Samma kultur, samma värderingar? Please.).
Men nu pratar vi barnaga. Som fortfarande är tillåtet i de flesta länder, i Storbritannien, Indien... Fast inte i Sverige. Då är det rätt rimligt med lite riktad information i frågan.
Orsaken till att detta inte görs, hävdas i programmet, är att myndigheter inte vill bli kallade
för rasister. En förklaring att tro på om man vill.
Jag gör det inte. Tvärtom.
Är det något agerande som är
rasistiskt så är det just detta: en lag för suediungar, en annan för
invandrarkids.
Sen till de vanligaste argumenten till varför vissa gör det. Slår sina barn. Man har ju hört dem några gånger.
”Jag fick stryk och har inte tagit skada av det.” Jaså, det säger du?
”Annars blir de som alla svennebarn – odisciplinerade och utan respekt.”
Kom igen. Kan nån blåsa i stora fördomstutan? Alla svennebarn? Dessutom: med andra ord skulle en bra barnuppfostran förutsätta våld alternativt ett latent hot om våld? Så fräscht. Så fantasifullt.
”Det är del av min kultur.” Jovars. Det är en del av svensk kultur också. Men sen när blev kultur statiskt?
Plötsligt blir jag> stolt över min pappa.
För trots att han ju kommer från ett land (Nederländerna) där slag i uppfostringssyfte är extremt vanliga, trots att han själv fick stryk och trots att hans bror och nu mina kusiner, för traditionen vidare. Så slog han inte oss.
”Varför inte?”
”Jag hade inte kunnat se mig i spegeln om jag hade gjort det. Jag visste hur det kändes och vad det hade gjort med mig.
Det skulle vara ? ett stort misslyckande. Som att jag inte hade huvud nog att sätta gränser ändå