Från Broadway till Bergsgatan
Det är ju alltid härligt att komma hem till sin egen säng. Att jag inte kan stanna längre i New York.
Att stå på taket till vår byggnad, i Williamsburg, Brooklyn och titta på Manhattans skyline är lugnande. Det är nästan jämförbart med att titta ut ur sitt hotellrumsfönster i Tromsö, i norra Norge, och beskåda dom urgamla bergstopparna som omger staden.
Manhattans bjässar är rikt utsmyckade med spiror och ljus, vilket dom skandinaviska bergen saknar, men det är ändå något av en naturupplevelse. Jag har ännu inte haft turen att blicka ut över pyramiderna i Giza, men jag kan tänka mej att det är en liknande känsla. Jag kan nästan se trängseln på trottoarerna, sorlet av människor, biltutorna och den stillastående värmen.
Och från min utsiktspunkt så är detta den mest meditativa vy jag kan tänka mej, ungefär som att sitta och skriva sin krönika, medan en lägenhetsfest pågår i rummet bredvid. Man vet att man kan delta när som helst och just därför behöver man inte stressa.
New York City är en levande stad, en varelse, som vi likt mikro-organismer befinner oss i och transporteras genom dess ådror: gatorna och tunnelbanan. En av dom grejerna jag gillar mest med staden, är att man är så nära folk hela tiden, men ändå är anonym. Det finns inget annat ställe på planeten där man kan smyglyssna på så underhållande diskussioner mellan människor, vare sej det är en homosexuell snubbe som högljutt skäller ut sin pojkvän på mobilen för att han har varit otrogen, eller att höra två nördar på tunnelbanan argumentera om vad som är bra och dåligt med Star Trek Deep Space Nine.
På tal om utomjordingar, om dom någon gång får tummen loss och beslutar sej för att ta över jorden och förslava oss människor med hjälp av sin avancerade teknologi, så tror jag att New York skulle utnämnas till ett naturreservat, så att semestrande alienfamiljer kan beskåda hur människolivet på jorden var före invasionen. Ungefär som ett Skansen för rymd-varelser.
Jag vet, detta är min fjärde krönika i rad som handlar om en amerikansk stad, men det feta med att ha upplevt allt det här amerikanska, är just att det påminner en om vad man älskar med sin svenskhet. En svenskhet, som en blatte som jag ofta glömmer att jag ens besitter. Bara en sån sak som att jag alltid träffar på minst en skåning, vart jag än åker i världen, som helt entusiastiskt rusar upp till mej och utbrister "jao e osse från Malmööö”. Det hade ju inte riktigt funkat hemma i Malmö, men när man är långt hemifrån är det alltid lika fett.
Så till nästa vecka mina vänner, när ni läser detta är jag redan hemma, så vi ses i snålblåsten.