Svårt att se maten för alla ingredienser
Jag älskar mat, men det gör väl ni med. Man kan knappast kalla sej en vän av livet om man inte har en kärlek till näring. Jag menar, förr i världen var det ett hela-dagen-varje-dag-projekt att skaffa föda, nu är det snarare ett fem-minuter-kanske-45- minutersuppdrag.
I dom flesta fallen litar jag på att min kropp ska ta besluten åt mej vad det gäller menyn. I dag är du sugen på mört kött från ko, du vill gärna ha den intressanta korsbefruktningen broccoli till och ett par ”kogade päror”. (Skånska för kokt potatis, kan även kallas för kogade pantofflor. Bara så ni vet.)
Men där satt jag i mitt träd blickandes ut över Malmödjungeln med ett djupt fall av måndagsbluesen. Vad vill jag ha, vad vill jag ha? Noll svar.
Och det som började som en skakning på nedre däck höll på att utvecklas till ett hål – stort nog att få en soffa genom – i min magsäck. Jag drog på mej pjucken och gled ner till en livsmedelsbutik nära mej.
Men väl på tröskeln till detta tempel av mat stannade jag upp. Eftersom jag inte hade den blekgråaste aning om vad jag ville införskaffa kändes det som beslutens Mount Everest att gå in där.
Med en blodsockernivå som sjunker snabbare än trovärdigheten hos en korrupt regering, är det i princip omöjligt att välja mellan 129 sorters grönsaker, 89 sorters mejeriprodukter, kött från fem olika djurtyper och hylla efter hylla med produkter avsedda endast för att distrahera.
Nä, där stod man som ett fån utanför affären. Jag ringde min vän Mattias och frågade om han hade ätit, eller åtminstone kunde kasta lite ljus över vad jag möjligen skulle kunna stoppa i mej. Det kunde han inte och dessutom var även han hungrig. Och så var vi två.
En timme senare var buken fylld av matidentisk snabbkost. Sjukt att det kan vara så svårt att ta ett beslut i vissa stunder.
Tur att man inte är hjärtkirurg eller rymdraketschaufför. Ska jag ha blåa eller oranga strumpor, springa eller gå, ringa eller smsa, nynna eller vissla? Om alla dagar var sådana hade vi nog fortfarande bott i grottor och tvinnat pinnar för att få eld i mosshögen.
But that’s me, 165 centimeter över havsytan, gillar glass, långa promenader och 1800-talslitteratur.
Till nästa vecka mina vänner, gör som i ett ryskt fångläger: tugga varje tugga 34 gånger.