Anna, 34: Adoption är en otrolig möjlighet

”Jag var sjuk när jag föddes. Mina biologiska föräldrar hade inte råd med vård, så de bestämde sig för att adoptera bort mig. Jag var bara åtta veckor när jag kom till Sverige. Mina adoptivföräldrar ville jättegärna ha barn, men lyckades inte. Processen att få adoptera var också ganska lång, men till slut fick de mig och två år senare min bror, också född i Indonesien.

Mamma blev sedan gravid med ett tredje barn, min syster. Det är tydligen ganska vanligt att pressen att få ett biologiskt barn släpper när man väl adopterat. Mamma och pappa har alltid varit väldigt noga med att alla vi tre syskon är lika mycket värda, oavsett var vi kommer ifrån. Jag har aldrig någonsin känt någon olikhet på det sättet gentemot min syster.

Om jag har undrat något över min adoption har mina föräldrar också alltid varit öppna och funnits där. Jag har aldrig behövt grubbla eller känna mig på något sätt som att jag skiljer mig från min övriga familj. Jag förstår att det finns många som inte haft samma tur, och att vissa adoptioner är mindre lyckade. Men för mig är adoption en otrolig möjlighet, både för dem som inte kan få barn och för barnen att få det bättre.­ Kanske hade det varit annorlunda om jag vuxit upp i en miljö där man inte velat prata om adoptionen. Men jag har faktiskt aldrig funderat så där jättemycket över min familj i Indonesien. Där­emot har jag varit väldigt nyfiken på ­kulturen.

Under hela min uppväxt har också mina föräldrar sett till så att vi ­kunnat ha en nära kontakt med ­landet jag och min bror kommer ifrån. Vi åkte dit första gången när jag var i tioårsåldern och jag fick se byn och sjukhuset där jag är född. Vi var också mycket på olika arrange­mang på indonesiska ­ambassaden, fick äta indonesisk mat och höra språket och jag dansade indonesisk dans. Just dansen blev över huvud taget väldigt viktig för mig. Så här i efterhand har jag förstått att den hjälpte mig att hitta min identitet. I dansen spelar det ingen roll vad du har för ursprung, hur du ser ut eller vem du är. Du är ju den som dansar! Så småningom sökte jag och kom in på balettakademin.

Om jag inte står framför en ­spegel så tänker jag inte på att jag skulle ha mörkare hud än andra. För min egen del skulle jag lika gärna kunna vara ljus och blond. Jag har heller aldrig varit med om att någon varit taskig mot mig på grund av hur jag ser ut. Samtidigt så gör samhälls­klimatet nu att jag kan oroa mig för mina barn och hur de ska bli bemötta. Jag vill inte att de ska bli ­påhoppade för sin hudfärg.

Vi har inte varit i Indonesien med barnen än, men jag vill jättegärna åka dit snart. Min syrra har också blivit mamma, och det skulle­ vara så himla kul att åka ner allihop, deras familj och vår och min bror och mamma och pappa också. Jag vill gärna att barnen ska få uppleva ­Indonesien tillsammans med dem, som jag gjorde när jag var liten. Få äta maten och se kulturen redan ganska tidigt. Kanske får de en ­försmak, och vill fortsätta hålla kontakten med ­landet även som vuxna.”

Sara Martinsson