”Adoption är inget gulligt och enkelt”

helskärm

På papperet kan adoption se ut som världens enklaste grej. Ett barn som inte har någon familj får en mamma och en pappa och en massa kärlek. Men att växa upp som adopterad är att möta tankar och frågor som andra slipper. Känslan av att samtidigt både tillhöra två världar och ingen alls kan följa med långt upp i vuxenlivet.

– Alla adopterade har det gemensamt att de vid ett tillfälle i sina liv har blivit övergivna, säger Eva Andersson Hedén vid Adoptionscentrum.

helskärm

Eva Andersson Hedén har ­arbetat på Adoptionscentrum, Sveriges största förmedlare av ­internationella adoptioner, sedan början av 1990-talet. I sin yrkesroll har hon mött mängder av vuxna adopterade som på olika sätt bearbetar den egentligen enda­ upplevelsen som är den samma för alla adopterade: att de en gång blivit lämnade.

– Tankarna om var man har sina­ rötter, vilka som var ens biologiska föräldrar eller varför­ de lämnade en kan komma och gå under olika perioder av livet, säger­ Eva.

– Ibland kanske man känner att man förstår, att ens mamma var fattig och att hon inte hade kunnat ta hand om en. I andra perioder kan man känna sig verkligt ratad, vara arg och må jättedåligt.

För den som växte upp i Sverige under 1980-talet var adoption något­ ganska vanligt. På ett genomsnittligt dagis hade då ett av femtio barn kommit hem till sina svenska föräldrar efter att ha fötts i ett annat land. Indien, Chile, Sydkorea eller kanske Colombia. I  dag är dessa barn vuxna, många har själva bildat familj.

– Som adopterad kan man vara väldigt sårbar för separationer och därför ha svårt att gå in i nära relationer, eftersom man är rädd för att bli sviken igen, säger Eva Andersson Hedén.

– En annan gemensam erfarenhet för många är tyvärr att man har blivit ifrågasatt för att man ser annorlunda ut eller har blivit ­utsatt för rasism. Det är givetvis fruktansvärt kränkande.

Sedan 2004 har antalet barn som kommer till Sverige minskat drastiskt. I takt med att de sociala och ekonomiska förutsättningarna i länder som Kina, Indien och i  Latinamerika blivit bättre har också möjligheterna att ta hand om barn i hemlandet ökat. Samtidigt har kraftfull kritik som ­menar att västerlänningar betraktar att få bli föräldrar till barn från fattiga delar av världen som en självklar rättighet börjat höras.

– Internationell adoption har utvecklats till en lukrativ affärsverksamhet med inslag som gränsar till människohandel och trafficking, skrev till exempel forskaren Tobias Hübinette 2013 på SVT Opinion.

I dag är det väldigt ovanligt att barn under ett år adopteras till Sverige. Samtidigt som de internationella adoptionerna mer och mer håller på att försvinna söker många av dem som fick svenska adoptivföräldrar under 1900-talet sina rötter. Flera organisationer och nätverk kan hjälpa den som vill hitta sina biologiska föräldrar.

– Med tiden har fler och fler ­nationer förstått vikten av att ­spara så mycket information som möjligt. Är du till exempel född i Sydkorea finns det väldigt goda chanser att hitta något, säger Eva Andersson Hedén på Adoptionscentrum. Men hon förklarar också att processen att hitta en biologisk förälder kan se helt olika ut i andra länder. För vissa är det omöjligt.

Det är heller inte alls självklart att man vill söka sina rötter bara för att man är adopterad. Ingen adoption eller adopterad är den andra lik. Och även om tankarna om varifrån man kommer eller hur allt hade blivit om man inte hade lämnat sitt födelseland sanno­likt finns med de allra flesta genom hela livet är Eva Andersson Hedén noggrann med att ­poängtera att där också finns plats för mycket glädje:

– En adoption är inget gulligt och enkelt. Men problematiken som är orsaken till att ett barn måste lämna sin biologiska mamma måste man särskilja från själva adoptionen i sig. Adoptionen ska vara lösningen på problemen. Därifrån får man sedan se till att den adopterade får hjälp och stöd att landa i sitt ursprung. De allra flesta vuxna adopterade lever ­faktiskt helt vanliga Svenssonliv, och mår bra.      

Så fungerar adoption i Sverige

För att bli förälder via adoption krävs att man genomgår en noggrann utredning. Kommunen man bor i måste ge sitt medgivande och på de allra flesta ställen i landet vill man att den som söker ska vara under 42 år. Är man ett par måste man vara gifta. Ensamstående kvinnor kan få adoptera, möjligheterna för singelmän är dessvärre mindre. Olika länder kan dessutom ha olika krav och regler för att bevilja adoption. Väntetiden på ett barn kan variera mellan ett halvår och flera år. Kostnaden för adoptionen kan variera från 100 000 till drygt 200 000 kronor.

Källa: Adoptionscentrum

Drygt 130 000 svenskar är adopterade. Fram till 1970-talet var de flesta adoptionerna inhemska. Därefter blev Sydkorea, Colombia, Indien och Kina vanliga ursprungsländer.­ Sedan millennieskiftet har antalet­ internationella adoptioner minskat­ kraftigt. Detta beror främst på att förutsättningarna för andra länder att själva ta hand om sina barn har blivit avsevärt bättre. 2015 kom endast 205 barn till Sverige, att jämföras med 593 år 2000 och 941 år 1985. Genomsnitts­åldern för utrikes födda adoptivbarn var 2013 strax över sex år.

Källa: Adoptionscentrum, SCB (2013)

Sara Martinsson