Zoriana, 35, och döttrarna tar skydd i potatiskällare: ”Alla är rädda”
Uppdaterad 2022-03-18 | Publicerad 2022-03-17
Flera gånger per dygn får Zoriana Dovgan, 35, och hennes två små döttrar söka skydd när flyglarmet ljuder.
När andra människor i hemstaden Ternopil tar sig ner i riktiga skyddsrum går familjen ner i husets källare.
– Vi brukar använda den här källaren för att förvara potatis och morötter, säger hon.
– Jag håller just nu på att förbereda middag till mig och min familj. Vi ska äta borsjtj, nationalrätten här i Ukraina, säger ukrainska kvinnan Zoriana Dovgan, 35, när Aftonbladet når henne på telefon.
Klockan är strax över nio på kvällen i den ukrainska staden Ternopil där Zoriana, hennes man, två döttrar och föräldrar bor.
– Min mamma är fortfarande ute och jobbar. Hon är läkare, berättar Zoriana.
I Ternopil bor omkring 275 000 människor. Staden ligger öster om Lviv och har ännu inte attackerats av ryska trupper.
– Västra delarna av Ukraina är en ganska lugn plats just nu, säger hon.
”Alla är nervösa och rädda”
Det innebär inte att Zoriana är lugn.
– Alla här är nervösa och rädda. Varje dag och varje natt hör vi flyglarmet gå och måste ta oss ner i skyddsrummen. Där får vi sitta och vänta, ibland i 30 minuter och ibland i flera timmar. Mina två döttrar frågar mig varje gång varför det är krig i vårt land. Varje dag får jag försöka förklara för dem... men det är svårt att hitta ord, säger hon.
Veckor av krig har inte fått Zoriana att lämna sitt hem i Ternopil. Skulle de ryska trupperna närma sig staden är hon förberedd på att fly.
– Jag har tänkt tanken. Jag vill inte att mina barn ska behöva se de ryska trupperna. Om de skulle närma sig tror jag att vi flyr till ett annat land. Inte för att rädda mig, för att rädda mina barn. Jag har ju sett flera filmer på små barn som dör på grund av ryska soldater, säger hon.
Flyglarm flera gånger per dygn
Enligt Zoriana har flyglarmet hörts ungefär tre gånger per dag och tre gånger per natt de senaste dygnen.
– När jag hör det där ljudet tar jag med mig mina döttrar, mina viktiga papper och vatten och går ner i skyddsrummet, säger hon och fortsätter:
– Jag säger skyddsrum men vilken typ av skyddsrum man har tillgång till skiljer sig beroende på var i Ukraina man bor. För oss som bor i ett litet hus i utkanten av staden är skyddsrummet mer av en källare. Vi brukar använda den här källaren för att förvara potatis och morötter.
Zoriana vet vad flyglarmet innebär. För hennes döttrar som är två respektive sju år gamla är det annorlunda.
– De är så pass små att de inte riktigt förstår vad som händer. De skrattar alltid när vi går ner i skyddsrummet. För dem är det ett äventyr, säger hon.
Kriget har blivit vardag
På ett sätt har kriget blivit vardag för Zoriana och hennes familj. Hon minns tydligt skräcken hon kände under krigets första dagar.
– Jag grät hela tiden. Den första veckan gjorde jag ingenting, jag bara satt på golvet med mina barn och tittade på TV och läste nyheter om kriget. Jag minns att jag skakade hela tiden. I dag är människorna här mer vana. Det är fortfarande läskigt men jag vet i alla fall vad jag ska göra: gå ner till skyddsrummet och stanna där med min familj.
Oron över att de ryska trupperna ska närma sig familjens hus finns alltid med henne.
– Det är många människor som kommer hit från östra Ukraina, från städer där de ryska trupperna bombar. De är väldigt rädda. De berättar att de ena sekunden pratat med grannen för att nästa sekund se personen ligga död på marken.
Trots den skräckfyllda vardagen har Zoriana inte tappat hoppet.
– Vi hoppas att allt blir bra. Vi hoppas att imorgon blir en bättre dag, säger hon innan samtalet avslutas och hon återgår till köket för att fortsätta laga sin borsjtj.
