Har levt hela livet i lägret

Erik Wiman

Khadar, 22, kom till Dadaab som tvååring: En dag ska jag bygga ett hus med pool

Flyktinglägret i Dadaab i norra Kenya är världens största. 470 000 människor trängs på en yta byggd för en femtedel så många.

22-årige Khadar är född här, har aldrig levt någon annanstans. Hans hopp står till FN, hans dröm är flyktingstatus i Sverige eller USA.

Aftonbladets Erik Wiman och Magnus Wennman fortsätter i dag sin rapportering  från svälten på Afrikas horn.

Hungern och nöden är enorm, men till och med i den största katastrofen bär människor hopp. Khadar är en av dem.

Khadar Abai Rashid, 22, har inget hemland.

Han har levt hela sitt liv i ett flyktingläger.

– Här finns bara ett här och ett nu, inget annat. Men jag hoppas att Sverige eller USA ska ge mig tillbaka min framtid.

Han går med den stil som brukar karakterisera fotbollsspelare. En antydan till hjulbenthet och självsäkra steg.

Längs de smala upptrampade gatorna i Dadaabs näst största flyktingläger Ifo känner de flesta igen Khadar Abai Rashid. En svans av småungar brukar följa efter på några stegs avstånd. På kvällarna, när temperaturen kryper ner under 30 grader, är han stjärnan på fotbollsplanen.

Minns inte flykten

Khadar är uppvuxen här. Han kom hit från Somalia när lägret var nytt 1991. Då var han två år gammal. Av flykten från kriget minns han ingenting.

Här gick han i skolan, busade, fick stryk av lärare, blev förälskad. Förvandlades långsamt till en ung man med drömmar om framtiden.

Han vill studera, kanske bli läkare.

– Men egentligen kan jag tänka mig att jobba med vad som helst.

Sover på marken

Vi sitter på den hårt trampade sanden som är golvet i hans nuvarande bostad. En hydda med lerväggar och ljusinsläpp från en liten glugg. Det är minst 50 grader varmt. I taket hänger hans sovmadrass.

Hans hem håller samma standard som en svensk bostad på järnåldern, men här i Dadaab är det så att säga ”as good as it gets”. De flesta bor betydligt sämre. Många nyanlända flyktingar sover direkt på marken med bara en filt över sig.

– En dag ska jag bygga mig ett riktigt hus. Ett stort hus med pool, säger Khadar.

Han har aldrig någonsin varit utanför Dadaab, men han väntar varje dag på ett brev med US immigration Service emblem på kuvertet. Där i ska hans framtid ligga.

USA tar, liksom Sverige, varje år emot ett visst antal kvotflyktingar direkt från världens flyktingläger, på uppdrag av FN. Khadar äger ingenting, han skulle aldrig själv kunna betala för en resa till USA eller Sverige för att söka uppehållstillstånd.

Men brevet kommer aldrig. Khadar har gått flera år utan besked.

– Min bror bor i Sverige, i Stockholm, det verkar vara fint också, men helst vill jag till USA, där bor min flickvän.

”Ska vara tillfälligt”

Varje dag ser han hundratals nya flyktingar anlända till Dadaab. Han tror att lägret kommer att finnas kvar för alltid.

– Flyktingläger ska vara en tillfällig plats. Det hörs på själva ordet – läger. Ingen ska behöva leva här så länge som jag har gjort.

FN-lotteri enda chansen för att komma därifrån

Regeringen beslutar varje år hur många flyktingar som ska få uppehållstillstånd i Sverige. De senaste åren har vi tagit emot mellan 1 700 och 1 900 så kallade kvotflyktingar.

I Dadaab är det UNHCR som meddelar de sökande om var de kommer att bli placerade.

Efter ett beslut om uppehållstillstånd tar det mellan två och tre månader att förbereda resan.

Alla uttagna får permanent uppehållstillstånd och har rätt att stanna i Sverige.