Skilsmässan tog fyra år

Kerstin Weigl

Under tiden tvingades Tatiana leva med sin våldsamme man

De första fem årens äktenskap fick Tatiana stryk två-tre gånger om året, det tyckte hon var okej. Så var det för hennes egen mamma.

När det blev värre ville hon skilja sig.

Men det tog fyra år – och under tiden måste hon dela bostad med sin våldsamme man

– Ingen trodde på mig, säger hon.

En rysk våldsutsatt kvinna möter många hinder, även det mest konkreta – hon har ingenstans att ta vägen. För att det inte finns kvinnojourer. För att bostadsbristen är svår, och hon inte vågar riskera att bli hemlös.

Så var det för Tatiana.

– Jag har haft tjugofem rättegångar, berättar hon, eftersom min man är synskadad trodde ingen på att jag var ett offer. En gång fick han 70 dollar i böter för att ha tagit stryptag på mig.

”Kompisarna slog mig”

– Jag vet nu att jag bara kan lita på mig själv. Fyra år tog det att få rätt, så att han blev utkörd. Under tiden bodde jag med honom, och hans kompisar kunde slå mig när de var på fyllan.

Om kvinnomisshandel och kvinnomord talas nästan inte alls i Ryssland. Att en kvinna dödats i sin säng av en äkta man blir aldrig ens en notis i tidningen. Våld i nära relation finns inte preciserat i lag. Det är en ”privatsak”, som kan bedömas av domstol, men under olika paragrafer inom olika rättsområden. Om en misshandlad kvinna vill polisanmäla måste hon själv skaffa bevis, som läkarintyg

Våld inom familjen anses "normalt". En rysk kvinna ansvarar för att familjen håller ihop. Ett ordspråk lyder: "Han älskar dig, han slår dig". Ett annat är: "Ta inte ut skräpet från huset". Med det menas att problem ska hållas inom familjen.

Granne såg misshandeln

Men vi träffar många kvinnor som vill berätta, efter att ha kommit ur en våldsam relation. De beskriver samma svårigheter, som misstrogna domare, bevis som ”försvinner”, poliser som vägrar ta emot anmälan.

– När jag visade mina blåmärken för en polischef sa han ”se så mycket din man älskar dig”, berättar Olga, en läkare i St Petersburg, som gifte sig med en före detta polis.

En granne såg maken dunka hennes huvud i golvet men polisen beklagade: "Om ni är gifta så gör vi ingenting".

– I vintras hotade han igen att döda mig, och polisen sa att när det finns en död kropp ska de komma.

Kontrollerade städningen

Kvinnorna kan inte heller räkna med familjens stöd. Evgenia blev 20 år gammal gravid med en man som kritiserade henne för att sköta hemmet dåligt. Han brukade kontrollera golvstädningen med sin vita strumpfot. När första barnet var fött började misshandeln.

– Jag var rädd för att bli ensam med två barn, säger Evgenia. Jag berättade för hans familj som sa att jag måste anpassa mig.

Efter en allvarlig misshandel som gjorde henne medvetslös under tre dagar valde hon att berätta för sin syster. Hon fick en plats på en av storstadens få kvinnojourplatser - ett 50-tal på nästan fem miljoner invånare - och mannen dömdes till ettusen svenska kronor i böter för den senaste misshandeln, "bara ett blåöga.

Besök i smyg

Värst är det för våldsutsatta kvinnor i städer som helt saknar kvinnojourer. Vi besökte Rostov Don, en stad söderut nära Ukraina. Där finns 1.5 miljoner människor, och inte en enda kvinnojour.

Därför bor Svetlana sedan ett år med en man som misshandlar henne. De har två små barn. Hennes egen familj finns i Ukraina. Vi besöker henne i smyg en förmiddag då mannen är ute ett ärende.

– Jag har ingenstans att ta vägen, säger hon. Och jag måste vara kvar, för att försöka få vårdnaden om barnen och flytta tillbaka. Vi pratar inte med varandra och jag försöker tänka på hur han inte ska bli arg.

”Kände skuld”

– Det värsta är ovissheten. Och mina skuldkänslor. Den kvinnliga domaren sa till mig: ”Men om du visste att han behandlade familjen illa, varför skaffade du ett barn till med honom”? Då kände jag också skuld.

Vill du veta mer? Vill du göra något? Se kvinnojouren.se

Det globala kvinnovåldet granskas i ett projekt av Aftonbladetjournalisten Kerstin Weigl, författaren Karin Alfredsson och fotojournalisten Linda Forsell.

Ni kan följa dem i Aftonbladet - på tio resor.

Tio länder - och tio kvinnor som dödats av våld som drabbar endast kvinnor.

Länderna är: Pakistan, Egypten, Sverige, Mexiko, USA, Sydafrika, Spanien, Ryssland, Brasilien och Kongo.

Resultatet ska bland annat bli en utställning och en web, som lanseras i februari 2012.

Finansiärer är SIDA och SKR, Sveriges Kvinno-och tjejjourers riksförbund och Sigrid Rausing Fund.

Mediapartner är Aftonbladet.
Följ arbetet även på bloggen: www.causeofdeathwoman.com

I Ryssland är våld i hemmet en "privatsak" och nämns inte i lagboken. Kvinnojourerna är få. Kvinnor måste själv samla bevis om hon polisanmäler en våldsam man. Projektet ”Dödsorsak:Kvinna” har mött Tatiana, Olga, Evgenia och Svetlana som berättar om polisens ovilja - och varför de tvingats fortsätta leva med mannen som slår dem.