Sveket mot barnen

En pojke ber till gud innan han följer med sin pappa in i duschen.

Bönerna är förgäves.

Trots tolv års larmande blev en syskonskara berövad sin barndom.

Här är tillfällena då pappan kunde ha stoppats.

Här är samhällets svek mot barnen.

En pappa eskorteras in i salen av två anställda från Kriminalvården.

De har precis skojat om sprit och mikrovärmda bullar, men nu har pappan slutat skratta.

Den tunnhårige mannen är så blek man kan förvänta sig av någon som varit frihetsberövad i ett års tid.

Han är kort, har grånat hår och bär en urtvättad t-shirt.

Efter att ha satt sig till rätta böjer han sig ner för att ta upp en chokladkaka och en tjock blå bok ur en väska.

Han placerar föremålen på bordet framför sig.

Det är november 2021 och den sista dagen av förhandlingar i Göta hovrätt.

Stulna barndomar, tortyrliknande våld och ett oöverskådligt antal våldtäkter.

Ropen på hjälp som inte lyssnades på.

Nu ska allt sammanfattas i slutpläderingarna.

Den erfarne åklagaren som tog över fallet för ett år sedan sätter sig vid sin plats.

Han minns hur ett av barnens ombud liknade brotten vid ren ondska under en av förhandlingarna.

Åklagaren kan inte ge ett enkelt svar på varför pappan först nu – efter åratal av allvarliga larm – är ställd inför rätta.

– Det har nog inte varit så lätt att genomskåda ett så manipulativt och ondskefullt beteende. För utomstående måste det varit svårt att föreställa sig att det kunnat vara så hemskt som det uppenbarligen varit.

Rättens ordförande ber om ursäkt för den trånga salen och informerar att inga åhörare är tillåtna.

Bakom lyckta dörrar ställs en pappa till svars.

En grå liten man med 200 gram Marabou och en utgåva av Sveriges Rikes Lag.

Är det så ondskan ser ut?

Barncyklarna står lite överallt i radhusområdet, någonstans i Småland.

På gräset, vid parkeringar och utanför dörrar. En har slarvigt lutats mot ett ställ invid en lekplats.

Husen från 80-talet är byggda i tegel. Det växer mossa på taken.

På gångavstånd finns skolor, vårdcentral och idrottsanläggningar.

En av bostäderna sticker ut. Persiennerna är neddragna. Vid entrén finns inga växter att välkomna en besökare med, bara en övervaknings­kamera.

På baksidan är tujorna högresta med grenar som slokar över staketet. Det är nästan omöjligt att se in.

Här har pappan länge bott med sina barn.

Till den höstdag 2020 då polisen till slut slår till.

I förhör ska barnen som växte upp här berätta om vad de har utsatts för sedan de var små.

De berättar om en pappa med fullständig makt, som kontrollerar deras kontakt med världen utanför och vad de ska säga till myndigheterna.

De berättar om åratal av sexuella övergrepp och misshandlar.

De berättar om en hantel, en kniv och en gaffel som våldets instrument.

De berättar om kamerorna som är uppsatta i radhuset.

De berättar om nedgrävda hårddiskar med övergreppsmaterial i trädgården.

De berättar om allt.

Utanför radhuset har asfalten färgats mörkgrå av regnet. Sverigeflaggorna lyfter av blåsten.

Det är en sen vårdag 2008, tio grader i luften och ett barn som snart ska fylla år lämnar sitt hem med en arm i gips.

I skolan säger barnet inte varför armen är bruten. Inte heller ett syskon vill berätta.

Lärarna får höra att det skulle innebära utegångsförbud.

Personalen har länge känt att något skaver. Barnen får aldrig tala om vad de gör hemma eller delta i anonyma enkäter.

Man misstänker att det handlar om barn som lever isolerat i hemmet tillsammans med sina föräldrar. Vissa lärare är till och med rädda för pappan och vill inte vara ensamma med honom när han hämtar barnen.

Skolan lämnar in en orosanmälan till socialtjänsten. De befarar att barnen far illa.

Någonstans här skulle den här historien ha kunnat ta slut.

Men trots lärarnas starka oro inleder socialtjänsten inte någon utredning. Ingen utomstående ska få veta om våldet hemma.

Ingen ska få veta om en pojkes böner innan han kliver in i duschen med sin pappa.

Ingen vet att de andra syskonen står på tur.

Hösten 2009 separerar barnens föräldrar. Till en början delar de på vårdnaden. Mammans utflyttning blir inte bara starten på en lång tvist om var barnen ska bo.

Med pappan i total kontroll i radhuset börjar också upptrappningen av våld och övergrepp, som inte kommer ta slut förrän elva år senare.

Det är en höstdag 2010 och det har regnat i dagar.

Ett av barnen har en bula i pannan.

I skolan berättar barnet om pappans slag. Barnet hade inte hittat sina regnkläder och pappan blev arg.

Skolan anmäler till socialtjänsten som inleder en utredning.

Pappan medger att han har problem med humöret och sitt psykiska mående. Han nekar till slag, säger i stället att barnet snavade på en sko.

Utredarna pratar även med mamman. Hon tror på barnets ord. Nu berättar hon också att pappan tidigare varit våldsam mot henne och mot ett av barnen.

– De har mycket hemligheter som de inte får berätta, säger hon.

Socialtjänsten avslutar utredningen utan att inleda någon insats. De fann inga tecken på att barnen utsätts för våld.

Efter sommaren 2011 anmäler skolpersonal återigen att ett barn berättat om våld i hemmet.

Den här gången pekas mamman ut.

Hon värjer sig mot uppgifterna, säger att det är en hämnd för att hon pratat med socialtjänsten förra gången.

Utredarna brottas med uppdraget. De kan inte greppa vad som är sant.

En socialsekreterare beskriver att det är uppenbart att barnen utsätts för allvarligt våld men är inte säker vem som utövar våldet.

Men en sak är tydlig.

”Det är uppenbart att barnen far illa”, står det i en remiss när de ber barnpsykiatrin om stöd.

En polisutredning inleds och pågår parallellt med socialtjänstens arbete.

Barnen bor numera på heltid hos sin pappa.

Skolpersonal reagerar på att barnen alltid är hungriga. När det är lunch sitter de kvar länge och äter flera portioner. Ibland bär ett av barnen samma kläder två veckor i sträck.

Den här vintern hör en anonym kvinna av sig till polisens kontaktcenter. Kvinnan berättar hur hon träffat ett av syskonen på skolan.

Barnet hade suttit ensam i en trapp och sett ledset ut.

Hon säger att de började prata med varandra. Barnet ska då ha berättat att det finns bilder på nakna barn på pappans dator.

Och att hen får göra saker med pappans snopp.

Anmälan upprättas i december 2011.

Dagen därpå läggs förundersökningen ned.

Inga åtgärder vidtas. Allt polisen gör är att informera socialtjänsten om uppgifterna.

Mamman frias helt efter att ha åtalats för grov fridskränkning och misshandel.

Hon säger att pappan, som ertappas med att ha ljugit i förhör, manipulerat barnen att hitta på saker.

Rätten kan inte slå fast att han fått barnen att komma med falska anklagelser, men utesluter inte att han haft en påverkan.

Samtidigt arbetar socialtjänsten med en ny utredning.

En ny orosanmälan har kommit in.

Förskolepersonal reagerar på att ett av syskonen förändrat sitt beteende. Barnet har blåmärken på armarna. De vuxna frågar vad som har hänt.

Än en gång pekas mamman ut.

Den här gången kan socialtjänsten snabbt avfärda anklagelserna. De har själva varit med när barnen träffat henne. Allt umgänge med mamman är nu bevakat av socialtjänsten.

Det är svårt att ta in vad barnen senare ska berätta om pappans makt och hur de lever under ett ständigt hot om våld.

Inte ens när pappan är på jobbet är hemmet en frizon.

Radhuset är riggat med kameror. Pappan har möjlighet att bevaka vad som sker när barnen är ensamma hemma.

Han lyckas till och med ta kontroll i slutna rum.

Barnen utrustas bland annat med usb-röstinspelare och dokumenterar samtal med myndigheter och med mamman.

Pappan förbereder vad barnen ska säga till socialtjänsten och ser till att de följer manus. Att de håller sig till de berättelser som övas in under timslånga, förhörsliknande, promenader runt radhusområdet.

Redan i ett tidigt skede misstänker socialtjänsten att samtal spelas in. Man reagerar också på att barnen har alldeles för stor inblick i konflikten mellan föräldrarna.

Utredarna ska vittna om en olustig känsla men där och då lyckas de inte slå hål på det välregisserade skådespelet.

De hör barnens röster, men det är pappans ord.

Förövaren lyckas styra åratal av myndighets­utredningar.

Hemma i radhuset vill ingen ge pappan skäl att bli missnöjd när ljudfilerna kontrolleras.

Syskonen vet alldeles för väl vad det kan leda till.

Sent en kväll i april 2016 står en tonårspojke utanför radhuset. Han har tagit hunden på en promenad.

Nu vågar han inte gå in.

Inifrån radhuset hörs bråk och skrik.

Det första samtalet till 112 blir inte lyckat. Pojken säger inte så mycket, han försöker hålla sin identitet hemlig. Dessutom tycker han att larmoperatören inte riktigt lyssnar.

När han närmar sig huset igen hörs mer skrik.

Han slår de tre siffrorna igen.

Nu berättar han inte bara vem han är. Han säger att hans pappa slår honom och hans syskon och att han är livrädd.

Han berättar att barnen kommer bli sönderslagna om pappan grips och sedan släpps.

När patrullen kommer fram är det lugnt på platsen. Pappan förklarar de höga skriken med att han gjorde illa sig när han bar en madrass.

Polismännen tar med sig pojken när de åker ifrån radhusområdet.

Den här kvällen behöver han inte sova hemma.

Dagen efter sitter han i ett förhörs­rum tillsammans med två poliser, ett juridiskt ombud och en man från social­tjänsten.

Det första förhöret håller på i två timmar och tretton minuter, inklusive en kortare paus. Nästa dag förhörs han i en timme och fyrtio minuter.

Utskrifterna från förhöret är på totalt 147 sidor.

Det är första gången som något av barnen vågar anförtro sig åt myndigheterna.

Pojken berättar att han blir misshandlad flera gånger i månaden och att det hänt så länge han kan minnas.

Han ger många detaljerade exempel på hur det gått till och berättar även hur hans syskon utsatts.

Han avslöjar varför ett syskon gick till skolan med en bruten arm den där dagen för nio år sedan.

Han hade sett faderns våld med egna ögon.

Tonåringens vittnesmål visar hur våldet följer ett tydligt mönster. Barnen sköter allt i hushållet. De lagar mat, tvättar, städar, målar och spacklar. Om pappan inte är nöjd med resultatet blir han arg.

De kan straffas med att inte få äta eller sova. Örfilen kommer först, sedan blir det värre. Om man har tur slutar det då.

Pappan grips efter det första förhöret med pojken.

Pojken nämner ingenting om sexuella övergrepp. Han får heller inga frågor om uppgifterna från den nedlagda polisanmälan fem år tidigare.

Han förbereder poliserna på att de andra syskonen kommer att skydda sin pappa i sina förhör.

Han får rätt. De synliga ärren bortförklaras som olyckor.

När pappan förhörs nekar han till allt våld. Förutom vid ett tillfälle. Han erkänner att han en gång örfilat ett av barnen.

Pappan släpps dagen efter sitt förhör. Då har han varit anhållen i tre dagar. Det diskuteras om han kan vara beredd att ta emot ett strafföreläggande för örfilen.

Han är öppen för det, men vill först ta del av hela utredningen.

Han framför ett resonemang om att inte bli dubbelt bestraffad.

Det slutar med att han inte blir straffad alls.

Trots att pappan erkände ett fall av misshandel går han fri.

När åklagaren fattar beslutet om att lägga ned förundersökningen har det bara gått två veckor sedan pojken gav rättsväsendet sin tillit.

Efter anklagelserna mot pappan vill socialtjänsten utreda hans lämplighet som förälder.

Tillsammans med barnen placeras han därför i ett privat utredningshem på uppdrag av kommunen.

Boendet är bemannat dag och natt men under vistelsen lyckas han ändå begå sexuella övergrepp.

Efter åtta veckor är utredningen klar.

Personalen känner en stark oro för barnen. De tror att samtalen med barnen är styrda, planerade och kontrollerade av pappan.

Psykiatrikern bedömer att det finns en allvarlig psykisk problematik hos pappan och att han saknar insikt om den.

Pappans lämplighet som förälder ifrågasätts skarpt.

När mamman på nytt ansöker om ensam vårdnad hos tingsrätten rekommenderar också socialtjänsten att det är det bästa för barnen.

Tingsrättens dom ger mamman ensam vårdnad om barnet som anmält pappan.

Men sedan går rätten helt emot socialtjänstens rekommendation.

De andra barnen blir kvar i pappans välde.

Rådman Per Christensen försöker förhindra att pappan ska få vara vårdnadshavare. Han blir nedröstad av de tre nämndemännen i målet.

I domen skriver han sedan en lång text, en så kallad skiljaktig mening, om varför han anser att mamman bör få ensam vårdnad. Det är verktyget han har för att protestera mot ett domslut.

Under sin långa karriär har han aldrig haft en tydligare invändning.

– Det var det enda möjliga domslutet som jag kunde tänka mig, säger han i dag.

Han uppfattar att barnen inte ger uttryck för sin verkliga vilja när de så tydligt tar avstånd från mamman och säger att de vill bo hos sin pappa.

I stället verkar de ”programmerade”.

– Det är klart att det inte hade varit lätt att verkställa överflyttningen. Men risken på kort sikt fick balanseras mot behovet på lång sikt. I det här fallet menade jag att det var absolut nödvändigt.

Hovrätten ser inte att det är klarlagt att barnen inte uttrycker sin verkliga vilja och fastställer senare tingsrättens dom.

Följande år utsätts barnen som blir kvar gång på gång.

Orosanmälningarna återkommer, liksom bedömningarna att inte utreda eller att avsluta utredningar utan insats.

Det är november 2019. En pojke har blivit vuxen. För något år sedan flyttade han ut ur radhuset.

Nu är han redo.

Han kliver in på en polisstation någonstans i Sverige och vill anmäla ett brott.

Polisen frågar vad som har hänt.

Han säger att hans pappa slagit honom och alla syskonen under hela deras uppväxt.

Han berättar om sexuella övergrepp och att det finns mängder av barnpornografi på hårddiskar och datorer.

Han säger åt dem var de kan leta.

Hans redogörelse innebär nu att två av syskonen har berättat om omfattande våld. Våld som är riktat mot samtliga barn.

Sedan händer nästan ingenting.

Han kallas in på ett kompletterande förhör i mars 2020. Han står fast vid sina uppgifter.

Två veckor senare lägger åklagaren ner förundersökningen med motiveringen att det inte går att bevisa att den misstänkte gjort sig skyldig till brott.

”Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt”.

Pappan klarar sig återigen undan en fördjupande utredning.

Men det ingen vet är att hans välde snart ska ta slut.

Inne i radhuset sitter pappan på ett trappsteg.

Det är en höstdag 2020 och han har panik.

Utanför bankar polisen på dörren.

De har än en gång nåtts av uppgifter om pappans våld. Nu har det fattats ett beslut om husrannsakan.

Persiennerna är neddragna, det är omöjligt att se in. Poliserna lyssnar men hör inget ljud inifrån bostaden.

När polisen till slut lyckas få tag på koden till låset på ytterdörren har det gått nästan en timme.

I det nedsläckta hemmet tar det inte lång tid förrän de ser pappan. Ingripandet går lugnt till. Någonstans i mörkret lyser en datorskärm som avslöjar den senaste sökningen: hur man permanent raderar ett minneskort.

Datorer och hårddiskar tas i beslag.

Hemmet är stökigt. Köket är belamrat av disk och på spisen finns fastbrända matrester.

På en sovrumsdörr bildar pärlor ordet pappa. Inne i rummet finns travar med elektronikvaror, pärmar och kläder.

Sängen är slarvigt bäddad. Det ligger två olika sorters täcken på den.

Bredvid sängen finns en vit kamera, inställd på att spela in automatiskt vid rörelser.

Det kommer inte ta lång tid för polisens analytiker att hitta barn­pornografi på datorerna och hård­diskarna.

Det dröjer heller inte länge förrän de upptäcker att flera av filmerna de tittar på har spelats in bakom en dörr som pryds av pärl­plattor.

Från radhuset tas över 150 000 bilder och 1 300 filmer med barnpornografiskt innehåll i beslag.

Pappan erkänner de övergrepp som är inspelade, allt annat förnekar han. Pappan nekar till att ha haft ett brottsligt uppsåt. Han försvarar handlingarna med att han mått dåligt.

I augusti 2021 döms han till 13 år och 10 månaders fängelse.

Tingsrätten konstaterar att det handlar om ett ”i princip oöverskådligt antal” grova våldtäkter mot barn:

”Målsägandena har samtliga befunnit sig i en skyddslös, utsatt och närmast tvångsliknande situation där de inte har haft någon verklig möjlighet att undgå övergreppen under den tid de pågick mot var och en”.

Den 2 december 2021 fast­ställer hov­rätten domen.

Pappan ska stanna kvar i häkte tills straffet kan verk­ställas.

Det är maj 2021 och ett av syskonen har placerats på ett familjehem.

Här ska han få trygghet. Här ska han få en stabil miljö för att kunna gå vidare med sitt liv efter alla dessa år av våld, övergrepp och tystnad. Efter pappans svek och samhällets.

Ett samtal med socialtjänsten ska leda till att han snart ska byta hem igen.

Han berättar om hur han en dag går in i köket och ser familjehemspappan trycka ner ett annat barns ansikte i en tallrik.

Han berättar att han hotas när han säger ifrån.

”Var tyst, om du är rädd om ditt liv.”

Men han har slutat tiga.
 

Fotnot: Pappan har avböjt kommentarer. Aftonbladet har under en längre tid varit i kontakt med syskonen via ombud. De vill inte medverka i en intervju men har kunnat läsa texten på förhand. Av hänsyn till syskonen har vi valt att anonymisera ort, åldrar och hur många som ingår i syskonskaran.

Text: Christofer Nilsson
Illustrationer: Paul Wallander