Spåren slutar vid en trähäst

Aftonbladet på plats i Mijailo Mijailovics hemby i Serbien

PRUŽATOVAC/MLADENOVAC. Spåren efter Mijailo Mijailovic slutar vid den vita trähästen.

"Till farfar från Mijailo" står det längst ner på en plakett intill gravstenen.

Här, i Anna Lindh-mördarens hemby i Serbien, minns ingen hans namn.

Vill ingen minnas hans namn.

Grästuvorna skär genom oljegruset. Vägen mot byn Pružatovac smalnar av, svänger fram och tillbaka och till slut: ett vitt stenhus med höga, välskötta, rosbuskar i rabatterna utanför. "Mijailovic" står det på postlådan.

Hade allt blivit som det var tänkt hade den nu 34-årige Mijailo kanske kommit ut genom de tunga trädörrarna vid det här laget. Frågat vem vi sökte, hejat på grannarna som gått förbi. Kanske hade det också varit han som tog hand om de högljudda hönsen och korna i ladan mitt emot.

Om allt blivit som det var tänkt.

I början av 70-talet reste Mijailo Mijailovics föräldrar, liksom många andra från byn Pružatovac, till Sverige för att arbeta. De fick jobb på Margarinfabriken och kunde spara och skicka hem pengar till resten av familjen. Barnen, Mijailo och hans två år äldre syster, föddes och levde sina första år på Lidingö i Stockholm.

Men så hände någonting. Sex år gammal skickades barnen plötsligt tillbaka till Serbien för att börja skolan.

– Tanken att låta barnen växa upp här, och att Mijailo sedan skulle ta över farföräldrarnas gård, säger grannen som inte vill säga sitt namn.

Själv förstod Mijailo varken vart han skulle eller varför.

Men han började snart förstaklass. Klassföreståndaren, Juliana Matic, 77, som nu är pensionerad sedan många år, minns den tystlåtne pojken som ofta höll sig för sig själv.

– Han var välklädd, alltid hel och ren, och det var inte så vanligt bland pojkar på den tiden ska du veta, säger hon och plockar fram klassfotografierna.

Juliana ler åt minnena.

– En fin pojke. Men jag upplevde också att han hade stor press på sig och var rädd att göra fel. Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev för honom, säger hon.

Innehållet i Kriminalvårdens rapporter målar upp en svår och traumatiserad uppväxt. Pappan, som uppges ha svåra alkoholproblem, misshandlar sin fru och bråken avlöser varandra.

När Mijailo Mijailovic är 17 år gammal svartnar hans blick första gången.

Grälet mellan föräldrarna handlar om var systerns födelsedag ska firas. Pappan dricker whiskey under tiden. Klockan halv åtta på kvällen den 25 november 1996 har han hunnit dricka upp tre fjärdedelar av innehållet i flaskan, och sonen bestämmer sig för att ringa polisen.

Egentligen skulle han aldrig våga. Men hotet fungerar, pappan blir vansinnig.

I domen framgår det hur pappan tar telefonen och slår sönder den med en hammare. Vad som händer sedan minns ingen av dem exakt. Men kökskniven är blodig, och pappan har ett tiotal sticksår på kroppen och i ansiktet.

Läkarna kallar det "akut stressituation" och Mijailo får sin första dom - grov misshandel, som resulterar i skyddstillsyn och en särskild föreskrift om att underkasta sig psykiatrisk behandling.

Men det är inte sista gången han hugger.

Tre trappor upp i det gula tegelhuset i centrala Mladenovac tittar Mirjana Milanovic misstänksamt ut genom dörrspringan. I lägenheten bredvid bodde Mijailo Mijailovic, hans mamma och syster under skolåren i Serbien.

– Visst minns jag honom, jag minns hela familjen. Men jag tycker så synd om dem. Mamman kommer fortfarande hit ibland. Hon bara gråter, och jag förstår henne. Det är en fin kvinna som har förlorat sitt liv, sin familj, säger hon.

Mirjana Milanovic berättar att föräldrarna försökt hålla kontakten med sin son, men att han vägrar ta emot deras samtal.

– Det gör väldigt ont i hjärtat att höra, säger hon.

Ett par mil bort, på kyrkogården i Pružatovac, är familjegraven redan förberedd. De svarta marmorstenarna pryds med porträtt på de som redan ligger här, men också på alla de familjemedlemmar som förväntas ligga här.

Utom Mijailo.

Systern och farfadern dog för bara några år sedan och bredvid gravstenen står en vitmålad häst med en liten hälsning från ett svenskt fängelse: "Till farfar, från Mijailo".

– Han stod sin farfar väldigt nära, de brukade säga att de var bästa vänner, så hans död har tagit Mijailo hårt, säger en källa till Aftonbladet.

Tretton år gammal lämnade Mijailo Mijailovic Serbien, han skulle gå in skolan i Sverige hade föräldrarna bestämt. Det jugoslaviska inbördeskriget kom allt närmare och situationen i Pružatovac kändes allt mer osäker.

I förhör har Mijailo Mijailovic berättat att beslutet irriterade honom. Han hade nästa glömt all sin svenska och kände sig utanför på skolan där han var "den enda invandraren".

– Jag hade nästan glömt bort hur man talar svenska, skulle han långt senare säga i en av frivårdsmyndighetens utredningar.

Efter att han knivmisshandlat sin pappa hoppar han av gymnasiet.

I stället väntar år av arbetslöshet, ströjobb, flera omgångar av psykiatrisk vård, ungdomshem - och ännu fler domar. Vapenbrott, olaga hot och ofredande.

I början av september 2003 söker han sin läkare på psykiatriska akuten i Tumba. Han hör röster och kan inte sova. Men läkaren är inte anträffbar, och sömnlösheten fortsätter. Natten till den 10 september sover han inte alls, och på morgonen går han planlöst ut och åker in till city.

Några timmar senare har han dödat Anna Lindh.

Ett år och tre månader senare, den 2 december 2004, faller livstidsdomen i Högsta domstolen och Mijailo Mijailovic placeras på Kumlaanstalten. I början tillbringar han en stor del av tiden i isoleringscell och ber gång på gång att få bli placerad i avskildhet.

Under åren i fångenskap har han skickat ett stort antal brev till svenska myndigheter. Han har bland annat anmält sin läkare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, avsagt sig sitt juridiska ombud, och JO-anmält en vårdare och jurist på Kumla-anstalten. I ett av breven skriver han:

"Jag är en person som avtjänar mitt straff för ett illdåd, alltså mord på Sveriges utrikesminister och är hotad i hela Sverige. Jag är också mycket hatad bland de intagna på Kumla-anstalten. Nästan alla känner hat och avsky mot mig som person på grund av det här illdådet".

I dag är han, formellt, placerad på Kumlaanstalten, men bedöms av läkare vara i stort behov av psykiatrisk vård. De senaste åren har han därför tillbringat på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Enligt källor till Aftonbladet har han tur som sitter med fem andra kriminalvårdspatienter som tycks acceptera hans brott.

- Han har inte haft något strul på grund av det brott han har gjort, säger en källa med god insyn i verksamheten.

För tio år sedan var invånarna i Pružatovac rädda för att bli stämplade. De ville inte bo i "mördarbyn", inte få dåligt rykte, inte råka illa ut. Men nu är det få som minns. Och de som gör det låtsas först inte om det.

I den större staden, Mladenovac, där Mijailo Mijailovic gick i skolan, rycker de flesta invånarna bara på axlarna när de hör hans namn.

– Det var stort då, men vi måste gå vidare, leva som vanligt, säger en gammal skolkamrat.

Som om allt blivit som det var tänkt.