"De kan komma till mig klockan tolv på natten"

Konståkningstränaren Andrea Dohány är engagerad

En bilolycka satte stopp för Andrea Dohánys karriär som konståkare.

Som tränare har hon med hård disciplin, och en stor dos ödmjukhet, fostrat

Sveriges VM-hopp Kristoffer Berntsson.

När träffade du Kristoffer första gången?

–?När han var fyra-fem år och gick i skridskoskola. Han var liten och söt och väldigt duktig, Man ser ganska direkt om någon är en talang och han var det.

Ni tränar tillsammans flera timmar om dagen, hur viktig är personkemin?

– För mig är den jätteviktig, men jag vet att många tränare i världseliten inte tycker det. De tar betalt för sina minutrar och det är allt. Jag kan inte jobba så. Det är jätteviktigt att ta hänsyn till individen. Det går upp och ner i livet, man kan ha problem i skolan, med privat­livet eller skador. Då kan man inte köra på som vanligt utan måste diskutera.

Så åkarna behöver inte vara rädda för att komma till dig om det skulle vara något?

–?Nej nej, jag brukar säga att på isen gäller det jag säger, oavsett om jag har rätt eller fel, men utanför så är det fritt fram att diskutera. De kan komma till mig klockan tolv på natten eller sex på morgonen, det spelar ingen roll.

Hur är din relation till Kristoffer?

–?Vi har alltid kommit väldigt bra överens. Jag har ju nästan tillbringat mer tid med honom än vad hans egen mamma har gjort.

Dina tankar när han åker ut på isen under tävling?

–?Mitt hjärta slår nog lika fort som hans. Jag är väldigt nervös. Alla säger att jag ser lugn ut men jag är bara bra på att hålla masken.

Vad har du själv för konståkningsbakgrund?

– Jag började åka som treåring hemma i Ungern och åkte både singelåkning och isdans. Jag tvingades sluta efter en bilolycka när jag var 20 år.

Du skadades allvarligt?

–?Ja, jag kan vara glad att jag lever. Vi frontalkrockade i 120 kilometer i timmen. Under sju år genomgick jag olika operationer.

Hur var det att komma till Sverige?

– Annorlunda. Jag kom hit 1981 för att lära ut isdans. Jag var van vid hårdare disciplin och mer träning. Jag har blivit mjukare sedan dess, jag har stor förståelse för hur tufft det är att vara konståkare här.

Hur skulle du beskriva dig som tränare?

–?Ganska hård och tuff. Antingen kommer du på träningen eller så kommer du inte mer till mig, Åkarna vet att jag kräver mycket och accepterar det. Det gäller även saker som inte har med konståkningen att göra.

Som vad då?

–?Att man hälsar när man kommer. Visst, du kan glömma en gång, men gör du det tre gånger får du gå av isen. Det handlar om vanlig hövlighet, som att hålla upp dörren för gamla damer och inte tränga sig före.