Barnen som drabbades efter krigets utbrott
Uppdaterad 2022-03-10 | Publicerad 2022-03-05
Nyfödde Makar får en försiktig puss på pannan.
Han föddes i hamnstaden Mariupol som hålls av ryska styrkor.
– Jag tror att allt kommer att bli bra, säger hans mamma Kateryna Suharokokva med ostadig röst.
En blek och blodig flicka i pyjamas smyckad med glada enhörningar förs i ilfart in på akuten. Hennes mamma skriker skräckslaget.
Nyblivna mödrar som håller sina nyfödda tätt, tätt intill i provisoriska skyddsrum i källare.
En pappa kollapsar i sorgen över sin tonårige son som träffades när en fotbollsplan nära skolan besköts.
Allt utspelades inför ögonen på nyhetsbyrån AP:s journalister som bevakar Rysslands invasion i Mariupol i sydöstra Ukraina.
Utomhus orkar temperaturen med nöd och näppe upp till nollgradigt, staden är mörklagd sedan elektriciteten försvann för en vecka sedan när de ryska soldaterna började striderna för att inta staden, telefonförbindelserna ligger nere och det är brist på mat och vatten.
Den ryske försvarsministern sa under lördagen att en mänsklig ”korridor” skulle upprättas för att civila skulle kunna sätta sig i säkerhet i både Mariupol och Volnovakha norr om Mariupol. Tanken var att korridoren skulle vara öppen i fem timmar, men vid lunchtid stoppades evakueringen när den tillfälliga vapenvilan bröts.
Den sexåriga flickan med enhörningarna tas om hand av sjukvårdspersonalen som skriker:
– Vi kan klara det här!
Men hennes mamma, med en nedblodad stickad mössa och blodiga händer, drar upp sin grå polotröja över ansiktet där sorgen och skräcken står skriven. Hon försöker kväva gråten medan personalen kämpar för att hålla dottern vid liv med hjärtstartare och adrenalin.
En av läkarna säger allvarligt:
– Visa Putin det här.
På parkeringen utanför finns sjukvårdspersonal beredd att rycka in vid nästa larmsamtal. Himlen lyser upp av beskjutningarna.
På sjukhuset begraver en pappa sitt ansikte vid sin döde 16-årige sons huvud. Pojken spelade fotboll när han skadades i de ryska truppernas anfall, men skadorna blev för svåra och han dog.
Patienterna, de skadade och de som inte klarat sig, avlöser varandra på britsarna. Britsarna görs rena på löpande band, snart är nästa patient på väg in.
I en gymnastiksal som förvandlats till ytterligare ett provisoriskt skyddsrum sitter familjerna tätt ihop. En del av barnen försöker få tiden att gå genom att leka och stoja. Intill sitter deras allvarliga föräldrar och väntar ut striderna som rasar utanför.
– Gud förbjude att någon raket träffar oss. Vi har alla samlats här, säger den lokale volontären Ervand Tovmasyan som är på plats med sin lille son.
Än så länge finns förnödenheter som dricksvatten, mat och bensin till generatorerna. Men lagren töms snabbt under belägringen.
Många av de vuxna i skyddsrummet minns beskjutningarna 2014 när separatister, med stöd av ryssar, tog kontroll över staden.
– Nu händer samma sak igen – men nu är vi här med barnen, säger Anna Delina, som flydde från Donetsk 2014, till nyhetsbyrån.
Men mitt i skräcken och sorgen finns också glädje. På Mariupols sjukhus finns en liten nyfödd pojke. Han gnäller lite när sköterskan klär honom, sedan kommer hans protestskrik.
Mamma Kateryna Suharokokva kämpar för att hålla sina känslor i styr i dunklet när hon får hålla sin son Makar för första gången.
– Jag var orolig, orolig för att föda barn i de här tiderna. Jag är tacksam att läkarna hjälpte den här bebisen till livet under de här omständigheterna. Jag tror att allt kommer att bli bra, säger den 30-åriga kvinnan med ostadig röst.
På våningen ovanför rullas en ung man in på akuten. Hans ansikte är askgrått. Ett annat barn lyckas läkarna inte rädda och han täcks med ett tunt blått lakan.
– Behöver jag säga mer? Han är bara en pojke, säger chefsläkaren Oleksandr Balash.