7 sätt som dagens Sverige påminner om Romarriket
Uppdaterad 2023-10-02 | Publicerad 2023-09-30
Kvinnor över hela världen förvånas nu över att män i deras närhet tänker så mycket på Romarriket.
Men kanske är det konstigare att inte bry sig.
Rom har nämligen mycket att säga om vår egen tid.
Här är sju paralleller mellan det gamla Rom och dagens Sverige.
Det sägs att män ofta tänker på Romarriket.
I så fall är det ingen ny företeelse.
Den brittiska historikern Edward Gibbon – som började ge ut monumentalverket ”Romarrikets nedgång och fall” år 1776 och avgjort tänkte väldigt mycket på Romarriket – noterade att redan romarna själva tänkte mycket på Romarriket.
Theodosius, kejsare från 379–395, hade enligt Gibbon historia som sin största hobby, och han försökte använda sina lärdomar från Roms förflutna för att styra sitt rike.
”Roms annaler, över den långa perioden av 1 100 år, gav honom en varierad och praktfull bild av mänskligt liv,” skrev Gibbon.
Rom kan verka fjärran nu, men faktum är att tiden som i dag har gått sedan Östroms fall 1453 är hälften så kort (570 år) som tiden från Roms mytiska grundande till Theodosius tid (1 132 år).
– Vem som helst som plockar upp en bok från antiken eller ett brev från Cicero, slås av hur lätt det är att förstå, och hur lik den världen ter sig, säger Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.
Skillnaderna är dock förstås betydande.
Rom var ett strikt hierarkiskt klassamhälle som aldrig var demokratiskt i någon verklig mening. Klyftorna var enorma, samhället var genomsyrat av krigiska ideal och ett människoliv var inte mycket värt. Sjukdomar härjade, vård saknades ofta, barnadödligheten var hög. Gladiatorspelen på Colosseum var snäppet mer blodtörstiga än Melodifestivalen.
Samhället var också synnerligen patriarkalt. Döttrar i patriciska adelsfamiljer fick inte ens egna namn – alla kvinnor i den juliska ätten hette helt enkelt Julia, och ville man av någon anledning skilja dem åt fick de heta Julia den lilla och Julia den stora, eller något liknande.
Det går att fortsätta.
Men frågan är om inte likheterna ändå överväger.
Här är sju sätt som dagens Sverige påminner om Rom:
1. En gemensam offentlighet
Roms politik utspelade sig på en ofta öppen scen, som lade stor tonvikt på skådespelet och det teatrala. Ingen var kung av Guds nåde.
– Retoriken vi fortfarande lär oss kommer från de antika retoriska skolorna, eftersom man var tvungen att kunna övertala andra för att göra en politisk karriär, säger Ida Östenberg.
I den romerska republiken hade alla manliga medborgare rösträtt, och folket hade en självklar politisk roll.
– När en person som man tror är Ciceros bror skriver en bok om hur du ska vinna ett val, så säger han att det gäller att ha många följare. Till skillnad från i dag handlade det då om fysiska följare som dyker upp, hälsar god morgon, och sedan leder ner sin patronus till Forum. Då syntes det att det var en viktig person som kom. Det är en självklar parallell till våra sociala medier.
En romare lärde sig att leva i offentligheten, att förvandla sitt jag till en publik persona.
– En romare var aldrig ensam, och på sätt och viss är vi inte det heller, eftersom vi lever våra liv i den digitala offentligheten, säger Ida Östenberg.
2. Stadslivet
Rom kan ha haft 1 miljon invånare som mest. Efter imperiets fall skulle det dröja till 1800-talet innan någon europeisk stad blev så stor igen.
Det urbana stadslivet, med höghus, krogar, trångboddhet och myllrande gator, är något många nutida svenskar skulle känna igen i antikens Rom – även om Rom var mycket smutsigare och färgrikare, och både doftade och stank mer, menar Ida Östenberg.
3. Mångkultur, mångfald och tolerans
Romarriket var mångfacetterat med en mängd olika kulturer, språk och religioner.
Det var en stor skillnad jämfört med hur det sett ut i stadsstaten Aten, där någon som inte fötts i staden aldrig kunde bli medborgare, och där världen strikt delades upp i dem som pratade grekiska å ena sidan och barbarer å den andra.
Som Ida Östenberg också påpekar ingick i den romerska självbilden tvärtom att staden skapats av flyktingar från Troja långt borta i öst, och att den förste härskaren Romulus skapat Asylum, en plats dit tjuvar, tiggare och och banditer välkomnades för att öka den lilla byn Roms invånarantal.
Dessa ursprungsmyter såg romarna som en spegling av sin styrka och karaktär.
– Det var inga problem att ha en identitet både som kommande från Palmyra och vara romare samtidigt, eller vara från Britannien och låta sin gravsten skrivas på latin. Du kunde komma från Spanien eller Syrien eller Nordafrika och bli kejsare i Rom. Som slav kunde du köpa dig fri, stiga i graderna och nå höga positioner, säger Ida Östenberg.
Rom erövrade territorier militärt, och använde urskiljningslöst våld mot dem som gjorde motstånd.
– Men där fanns också möjligheter för stor migration, stora förflyttningar av människor, till social mobilitet och att behålla olika slags identiteter.
Rom uppvisade ofta också en religiös tolerans som kan kännas mer modern för en sekulariserad betraktare i dag än medeltidens snäva kristna monoteism.
– Antiken har visserligen en konstant gudomlig närvaro, men den är på sitt polyteistiska sätt mycket mer mångfacetterad, och tillåter många olika uttryck för det mesta, säger Ida Östenberg, och tillägger att romerska repressalier gentemot judar och kristna däremot var mycket hårda och brutala.
4. Sociala medier och graffiti
Romarna hade älskat sociala medier och TikTok. Det säger den brittiska historikern Mary Beard, förmodligen världens mest kända expert på antikens Rom.
– Romarna gillar graffiti. De hade älskat att dela motsvarigheten till graffiti. Romarna var mästare på att skapa och reproducera bilder. Du kan se idealiserande – i våra termer photoshoppade – bilder på kejsar Augustus överallt. I den meningen är de väldigt moderna. De vill dela på varenda vägg. De vill säga, ”Marcus var här”, säger hon till Time.
Romerska kejsare låg inte heller influencers efter i försöken att styra bilden av sig själva. Trots att de flesta inte erövrade särskilt mycket nya territorier, så satte de ändå nogsamt upp statyer av sig själva i full stridsmundering.
– De gör en sorts show av bilden av sitt varumärke, säger Mary Beard.
5. Gängkonflikter
Sverige skakas av gängvåld, och det gjorde onekligen Rom också.
Men för att vi ska nå samma proportioner som i den sena romerska republiken får vi vrida ytterligare några varv på vår nuvarande verklighet.
Vi får då tänka oss rivalerna Rawa ”Kurdiska räven” Majid och Ismail ”Jordgubben” Abdo som förmögna politiker, som använder arméer av gatukämpar i kampen om höga ämbeten, och som omväxlande stöttar eller sviker sina nära allierade Ebba Busch och Magdalena Andersson.
Det var nämligen precis så Titus Annius Milo och Publius Clodius Pulcher agerade i Rom på 50-talet före Kristus. De satte upp varsin privatarmé av trashankar och gladiatorer, och använde dem som politiska vapen.
Byggnader brann, val sköts upp och politiker attackerades på gatan, innan Clodius själv dödades i ett slagsmål med sin rival. Under hans begravning brände hans supportrar ner senatsbyggnaden Curia Hostilia.
6. Kulturella influenser
På samma sätt som Sverige i dag anammar trender från USA, var Rom en självklar trendsättare för dåtidens Sverige.
På en guldmedaljong från senromersk tid som hittas i närheten av Trollhättan, bär den lokala nordiska härskaren ett diadem på huvudet, precis som dåtidens romerska kejsare gjorde. Hans avbild är också omgiven av text, precis som på liknande romerska medaljonger.
”I makten och i sättet att föra sig i de mest aristokratiska kretsarna i Skandinavien vid den här tiden ingick det att omge sig med skrift,” skriver Historiska museet.
Men precis som i dag var de klumpiga svenskarna fumliga i sin kulturella appropriering: runtexten på medaljongen ser för forskarna ut som nonsens, inpräntad bara för att se bra ut, inte för att kunna läsas.
Man kan tillägga att även Rom var synnerligen trendkänsligt. År 16 hade till exempel importen av kinesiskt silke blivit så populär – och dyr – att kejsar Tiberius försökte förbjuda den.
Kläder, frisyrer och smycken användes för att signalera status. Den opraktiska togan, som aldrig var ett populärt plagg bland vanliga arbetare, tenderade att bli dyrare och mer voluminös ju högre upp i hierarkin dess bärare kom.
7. Det var bättre förr – och det är bättre där borta
I sin nya bok ”Ett farväl till Bullerbyn?” beskriver socialdemokraten Åsa Eriksson ett Sverige som ”förändrats, från ett land präglat av folkhemsideal och Bullerbykänsla till skjutningar, gängkriminalitet och en cementerad segregation”.
Romerska historiker som Livius, Sallustius och Tacitus hade nickat gillande åt denna ansats.
Att kontrastera dagens problem mot ett idealiserat förflutet var ett grepp som de alla använde sig av.
Bullerbyn är förstås inte verklig, utan en ”romantisk betraktelse” av ett samhälle som aldrig existerat redan när Astrid Lindgren berättade om den.
Men att använda bilder av ett mera ärorikt förflutet för att kritisera problem i samtiden var ett vanligt romerskt grepp – liksom att dikta upp dygder hos andra, för att accentuera det egna landets förflackning.
Horace Engdahls famösa beskrivning av Tyskland som ”ett Sverige för vuxna” faller in i den senare kategorin.
I sin bok ”Germania” målar Tacitus upp germanerna som visserligen barbariska, men samtidigt moraliskt högtstående, i kontrast till det dekadenta och moraliskt förtappade Rom. Germanerna levde, lät Tacitus läsaren förstå, som romare borde leva, okorrumperade av moderna bekvämligheter och nära jord och natur.