Nu är det min tur att springa och lipa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ibland händer det att jag åker och hälsar på min äldre bror och hans familj. De bor ute i en förort där det finns vita staket överallt och välmående syrénbuskar som avdelar den ena förmögna familjens trädgård från den andra förmögna familjens trädgård.
Det finns inte en invandrarunge i hela området där brorsan bor, så när han tar med sina två små barn in till stan så börjar de gråta så fort de ser en syrian. Det kan pappa tycka är lite pinsamt.
Hur som helst. Jag satt ute i hos dem i helgen och grillade i vårsolen och försökte leka med deras två barn, Signe och Sven. Båda var emellertid fullständigt ointresserade av detta. De ville inte ha med mig att göra, hur mycket jag än talade med bebisröst och tjoade om att jag kunde gunga med dem och ge dem en massa godis.
Till slut tröttnade jag på deras rent förolämpande beteende och bestämde mig för att byta taktik. Jag spände blicken i den ena av dem, 4-åriga Signe, och pekade på majskolven som låg och blev guldfärgad på grillen.
”Har du hört historien om majs-kolvarna och grillen, Signe?” Nej, det hade hon inte. ”Jo, det är ganska intressant det där”, fortsatte jag. ”Majskolvar är ju gott att grilla, men man måste akta sig. Vet du vad som händer om man har majskolvarna för länge på grillen?” Signe skakade på huvudet. ”Inte? Jo, då förvandlas varenda litet majskorn till små levande kycklingar. Plötsligt börjar det poppa upp små gula fågelungar från grillen. Och du vet, det är ju så förbannat varmt där, så de flesta dör ju omedelbart, och plötsligt ligger det döda små fåglar och blod och fjädrar över hela trädgården.”
Signe tittade ner i marken. Så började hon darra med underläppen och så sprang hon plötsligt därifrån lipande.
”Det där var väl jävligt onödigt”, sa brorsan och det kanske det var. Men jag tyckte det var intressant. Det var första gången som ungen uppmärksammade mig.
Några dagar senare tar jag en promenad på Nybrogatan och går förbi en tobakshandlare. Jag tittar på kvällstidningarnas löpsedlar. Aftonbladet testar platt-tv-apparater. Expressen skriker ut: ”Magont kan vara cancer!” Och det budskapet får mig genast att må så oerhört dåligt.
Plötsligt har jag fått cancer. Och jag inser att Expressen gör mot mig precis det som jag gjort mot Signe.
Nu är det min tur att darra på underläppen och vilja springa från platsen lipande.