Chefsläkaren: Ryssarna får ingen VIP-behandling
Publicerad 2023-06-18
NÄRA BACHMUT. På en hemlig plats någonstans utanför Bachmut, ser man priset av och svårigheten med att gå till offensiv i ett skyttegravskrig. Här kämpar de unga sjukvårdarna med att rädda livet på sina soldater. För andra blir skyttegraven, just en grav.
– Ryssarna skjuter konstant. Så fort man sticker upp huvudet ovanför kanten så skjuter de, säger Vova, en av de sårade soldaterna.
Vova hade tur – och han hade en hjälm.
– Hjälmen räddade mitt liv, säger soldaten där han sitter i dörren till en ambulans med splitter i såväl vänster som höger arm. Hans panna är blank av svett och hans anlete är blekt.
På båda sidor av honom byter sjukvårdare förband och sätter i en infart i armen på honom.
Men Vova är vid liv och efter att ha fått vård längre upp i vårdkedjan kommer han troligtvis kunna återvända till offensiven i det ukrainska skyttegravskriget.
Den möjligheten kommer hans 28-åriga kollega aldrig att få. Hans mod var säkert stort, men nu är liksäcken som han stoppas in i överdimensionerad. Allt som finns kvar av 28-åringen är en bit av hans näsa, höger öra och en bit av den mörkhåriga hjässan som nu varsamt läggs ned i den ett par meter långa och mörka säcken.
En granat slog alldeles intill honom. Hans kamrater har ännu inte lyckats få tillbaka de andra resterna av hans unga kropp.
Med en vit penna skriver den nästan jämnåriga sjukvårdaren Vitalina, 26 år, den dödes namn, soldatnummer och dödsdatum på säcken.
”Då är det extra tufft”
Hon utför uppgiften sammanbitet och rutinerat. 28-åringens liksäck läggs i det oklippta gräset intill en något äldre kamrat vars något gulnande anlete i alla fall är intakt. Hans händer har lagts värdigt i kors över bröstet. Även han får sina uppgifter noggrant antecknade på säcken med hjälp av pass och ID-handlingar som han bar med sig ut i skyttegraven.
– Vad jag gjorde innan kriget? Jag arbetade på ett bårhus, förklarar ukrainskan med ett litet, kort ironiskt skratt.
Hur många döda och sårade kamrater hon har tagit emot har Vitalina sedan länge tappat räkningen på. De flesta patienter lider av splitterskador och andra blödningar orsakade av tryckvågor.
– När det är någon som jag känner personligen är det extra tufft, förklarar Vitalina.
Den dagen kriget är över tänker hon sadla om och arbeta på något avslappnat kafé.
Efter månader av förberedelser, träning och vapenleveranser från Väst börjar nu de ukrainska soldaterna att lämna sina skyddsrum och befästningar vid flera punkter utmed den långa fronten.
Ingen är helt säker vilken eller vilka av punkterna som kommer att gå till historien som ett avgörande slag – åt det ena eller det andra hållet.
”De får ingen VIP-behandling”
Det enda som är tydligt är att ambulanser och bepansrade fordon kommer i en regelbunden ström till sjukstugan från den yttersta frontlinjen längre bort. Skadorna börjar ändra karaktär. Hela vintern och våren ägnades nästan uteslutande åt kanondueller eller åt ryska terrorattacker mot civila mål. Under vår tid vid sjukstugan kommer det nu in soldater som har överlevt beskjutning från granatsprutor eller handgranater: ett tecken på att de stridande parterna närmar sig varandra rent fysiskt.
Det enda vi inte ser under de timmar som vi spenderar med sjukvårdarna är skadade ryska soldater.
– Det händer att det kommer sådana också. Men vi lägger kanske inte lika mycket vår själ i att rädda deras liv som för våra egna soldater. De får ingen VIP-behandling, säger bataljonens chefsläkare Roman Hasko som har ett märke med ”fuck the death” på axeln.
Gruppen sjukvårdare är samkörda. Alla vet vad de ska göra: en tar hand om ett sår, en annan det andra och en tredje antecknar ID-och hälsouppgifter innan en fjärde rivstartar ambulansfordonet för vidare färd.
Mellan två sändningar med skadade skrattar och skämtar de med varandra och ventilerar så mycket kan. Resterna av en raket tjänar som bänk för vila med lite pulverkaffe eller en cigarett.
Överallt ligger medicinsk utrustning.
Vitalina och hennes vänner sitter i fordonet och skrollar i telefonen med ett öga mot vägen. Snart kommer en ny sändning sårade.
Sedan måste hon resa sig och ta emot en skadad, vars svensktillverkade skyddsväst släppte genom splitter från sidan och borrade in sig i ryggen.
Svär och skämtar
Lubomyr, som den reslige soldaten kallas, kan fortfarande gå för egen maskin och kostar till och med på sig några nervösa skämt.
Andra soldater som en av de två som överlevde en handgranat måste bara slängas in i ambulansen och så snabbt som någonsin möjligt köras i väg till kvalificerad vård efter några snabba ingrepp
– Jag brukar säga till mina sjukvårdare att det viktigaste inte är om det tar en timme eller tre för att få en soldat till sjukhuset från nollfronten, utan att vi gör rätt. Då kommer de flesta att överleva, säger chefen Roman Hasko.
Den andre soldaten som överlevde handgranaten, sitter kvar på marken med sitt hårt snörande tourniquet-förband runt benet. Han heter Oleksandr, är svettig och blek, svär och skämtar om vartannat med tung andning.
Rädslan för döden hänger hela tiden över arbetet.
– Prioriteringarna i mitt liv är inte längre detsamma, jag har blivit starkare mentalt om än inte fysiskt, säger Vitalina.