Soldaten Tixii, 28: ”Två år i det här kriget känns som tio”
Publicerad 2024-02-24
DONBASS. I frontlinjen runt Avdijivka dör skadade soldater för att sjukvårdarna inte når fram.
Med svärmar av kamikazedrönare har ryssarna vunnit herraväldet i luften.
– Det känns skit, säger sjukvårdaren Maksym, 28, när hans kamrater vädjar om hjälp i en knastrig komradio.
Aftonbladets team reste utmed fronten mitt i ett Ukrainakrig i förändring.
Rösten i den svarta Motorolaradion bakom gasolköket meddelar att två soldater är kritiskt skadade. Den som vädjar efter hjälp uppmanas av en annan röst att flytta de sårade längre bak.
– Det är omöjligt. Flera drönare ovanför oss väntar bara på att vi ska komma ur skyddet, säger den vädjande rösten.
En mil därifrån är sjukvårdaren Maksym och hans kollegor maktlösa.
Vi befinner oss i ett hus bakom den yttersta frontlinjen nära Avdijivka.
Här finns en ambulansbuss, ett bepansrat evakueringsfordon och en flakbil.
De rör sig inte ur fläcken. Luftrummet kryllar av ryska drönare.
– Var tionde av de sårade som hade kunnat räddas kommer i stället att dö, säger sjukvårdarnas gruppbefäl, Vladimir, 29, som innan kriget var tandläkare.
Sjukvårdarna har retirerat
I telefonen visar han en bild av en soldat som dog samma morgon innan sjukvårdarna hann fram, någon timme för sent.
– För ett år sen hade han haft en 70 procentig chans att överleva, menar Vlad. På den tiden kunde deras sjukvårdare nå vilken soldat som helst vid frontlinjen inom fem, tio minuter.
I dag tar det minst en timme, men även det är sällsynt. Det kan handla om ett dygn innan hjälpen kommer. 20 timmar efter vår ankomst har de två sårade blivit åtta som väntar på hjälp.
Infanterisoldaten Vlad, 25, kommer däremot från ett av grannhusen. Soldaten lider av akut krigsstress som mullret av kanoner och granater har förvärrat.
Nu darrar han i överkroppen och ansiktet rycker av spasmer när han försöker få fram orden.
– Det började efter en hjärnskakning vid fronten i Torske, säger Vlad som kommer att skickas till sjukhus för sina nerver.
Ukrainas fältsjukvårdare har tvingats retirera mycket längre från den yttersta frontlinjen för att inte själva bli måltavlor innan de hinner ge den första injektionen.
Drönare leder eldgivningen
Många utryckningar görs inte heller innan mörkrets inbrott.
Även om många av ett stigande antal av de ryska drönarna numer har mörkerseende och värmekameror så bedöms natten som något säkrare.
I sjukvårdarnas lanthus är fönstren täckta med plywoodskivor, svarta plastskynken och gröna gardiner.
Från det lokala cyber- och drönarkrigets kommandocentral kommer regelbundna och dystra rapporter om tätheten av fientliga farkoster i luftrummet.
Här finns både små lågflygande kamikazedrönare liksom större flygande drönare bestyckade med upp till fyra stridsspetsar av samma modell som de som används för granatgevär från Sovjet-eran. Alla sprider död med en skrämmande precision.
Bra mycket högre upp i skyn hovrar drönare som spanar och leder eldgivningen.
När Ukrainakriget går in på sitt tredje år så är det inte längre samma krig som det som utkämpades för bara ett år sen.
”Himlen har blivit en motorväg”
Sjukvårdarna i det lilla lanthuset har inte tagit emot en skottskadad soldat på tre månader. De uppskattar att 95 procent av deras sårade har blivit offer för drönare.
– De senaste månaderna har de allt oftare börjat attackera med kemgas. Även den släpps med granater från drönare, säger läkaren Vladimir.
När vi kommer fram till sjukvårdspunkten talar rösten i komradion om fyra skadade av någon form av gas. De får också vänta på evakuering. Gas används nu på flera frontavsnitt i Donbass.
– Vi har inget botmedel. Det är en gas som lägger sig tungt över skyttegravarna. Soldaterna får andningsbesvär, den attackerar struprören, ger kräkningar och yrsel, förklarar befälet Roman Hasko, 37.
Ofta följs gasen av andra drönar- eller artilleriattacker när paniken sprider sig bland soldaterna.
Roman Hasko har fört oss till en jordbunker med tolv britsar, lådor med burkmat och medicin utanför Bachmut. Där väntar hans sjukvårdare och förare på en lucka för att ta sig till de skadade.
– Himlen har blivit en motorväg av drönare! Det här kriget har tagit sin alldeles egna vändning, säger han.
I sin bepansrade bil har Roman Hasko en parfymflaska, en kyl och operamusik i högtalarna när han rattar fordonet på skumpiga vägar i skydd av mörkret.
– Ska man ändå dö så kan man lika gärna dö med all komfort, brukar jag säga, förklarar befälet.
Problemet för Ukraina är att deras soldater dessutom saknar eldkraft att sätta emot ryssarna. Döden kommer allt närmare, på alla nivåer.
Har gett ryssarna möjligheter
På en lika skumpig landsväg, där Avdijivkas gigantiska, kemiska industrikomplex – som Ryssland nyligen erövrade – tornar upp, rattar artilleribefälet med krigarnamnet Konan sin bil.
Han pekar mot en punkt i vägsträckan:
– Just här blev jag beskjuten av en drönare. Kamraten på sätet bredvid mitt dog, säger han.
Sedan den numer grusade industristaden Avdijivka föll har ryssarna fått nya möjligheter att omorganisera sina positioner och sin logistik i området.
De laddar upp, helt enkelt.
Och Ukraina har inte längre lika mycket att sätta emot.
1 500 meter från de ryska positioner avfyrar soldaten Fiksik, 21, och hans två kollegor en granatkastare på en sliten och igenväxt bakgård. Tre granater i tät följd flyger iväg med dova smällar mot fienden.
Det är mycket.
Nu för tiden, i alla fall.
– När vi slogs i Bachmut förra året var vårt rekord 146 granater på sex timmar. I dag kan vi skjuta högst tio till tjugo granater på ett helt dygn, säger Fiksik som tog värvning när han var 18 år. Han visar en liten handfull trälådor med granater som utgör deras lager.
”Två år känns som tio”
De senaste två åren av fullskalig, rysk invasion har varit långa, säger 21-åringen.
– Jag försöker att inte tänka på att det som skulle vara mina bästa år har gått upp i rök. Då blir jag så deprimerad, säger han.
Han får medhåll av sin kamrat Tixii, 28.
– Två år i det här kriget känns som tio, säger han.
Tixii är den ende i laget som inte självmant tog värvning.
För artilleribefälet Konan och hans kanonbesättningar är situationen inte lättare. Det raketsystem av typen Grad som han också ansvarar för saknar helt ammunition.
Den kanon som Konan och hans soldater har placerat i en jordgrop, dold under ett träd är en gammal sovjetisk Rapira. Det är en klenod från 1960-talet. Dessutom med en ammunition som är lite speciell i sin diameter på 100 millimeter.
– I dag skjuter vi mot det som för en tid var våra egna positioner, förklarar Konan.
När ett par skott har gott iväg i ett öronbedövande dån tar soldaten med krigarnamnet Fransosen, 49, skydd i en liten jordkällare, utifall att ryssarna skulle besvara elden.
– Jag tror aldrig att Ryssland kommer att ge upp. De har redan förlorat alldeles för mycket pengar och manskap för det. Hur skulle någon rysk ledare kunna förklara ett nederlag efter det för sina landsmän, säger han. Sitt älskade hus och hobbyverkstad i det i dag ockuperade Luhansk kommer han aldrig att återse, tror han.
Väntade ett dygn på vård
Sedan fyra månader är soldatens fru i säkerhet i Sverige. Den 22-årige sonen lyckades pappan och hans befälhavare få tillbaka i livet i en våghalsig räddningsoperation.
Han hade ett decimeterstort hål i ryggen och flera tunga skador i buken, säger pappan.
Men i dag står inte ens våghalsighet emot siffror av kallt stål. Fransosen stred på den andra sidan fälten i Avdijivka. Frågan hur det slaget var möts först av några sekunders tystnad med en tom blick, följt av en suck:
– Det var värre än det redan fruktansvärda slaget om Bachmut. Det kom granater flygande mot oss hela tiden och från alla håll, säger 49-åringen.
Nu måste Ukraina förbereda sig på nya mardrömmar. På åkrarna utanför industristaden ser vi en och annan grävmaskin i färd med att säkerställa nya försvarslinjer, längre bak.
Vid en utbombad, tidigare sjukvårdsstation stannar en militär ambulanstransport till.
En 42-årig, sårad soldat ska bäras över till ett annat fordon för vidare transport till sjukhus.
Hans vänstra ben är nedblodat och bär spår av splitterskador.
– Han hade tur. Aortan klarade sig, säger läkaren Vladimyr som tagit hand om honom. Den sårade soldaten har väntat i 24 timmar vid fronten med ett snörande förband runt benet innan hjälpen kom.
– Om ett halvår kommer han kunna gå igen, säger läkaren.
”Säkert fem år till”
Där borta vid fronten finns det fortfarande 14 lindrigt sårade kamrater som får klara sig själva än så länge.
42-åringen attackerades av en drönare. Varken den första, andra eller tredje granaten träffade honom. Men den fjärde satte honom ur spel.
– Förstår du hur mycket resurser ryssarna kan lägga på att slå ut en, enda soldat, säger Vladimir.
I likhet med många vi träffar vid fronten drar han sig för att tala om krigets utgång eller om sin egen framtid.
– Det här kommer att hålla på i säkert fem år till, säger han. Därför ogillar fältläkaren det han kallar den ukrainska propagandan, som enligt honom tenderar att förstora framgångar och förminska motgångar.
I det lilla huset med täckta fönster där hans sjukvårdslag har sin bas turar tre förare om att köra ut i natten med släckta lysen.
Med alla ryska drönare som har mörkerseende och värmekameror är det inte helt säkert heller.
Ingen av mina förare har utrustning för mörkerseende, säger han.
Sjuder av ilska
– Så här var det inte för ett år sen. Ryssarnas övertag i luften började någon gång i september. De lärde sig först av oss om drönare och sen producerade de massiva antal av dem, säger Vladimir. Han fimpar sin cigarett i den öppna spisen då alla i teamet begränsar stegen utanför dörren till det nödvändigaste. Lite glöd utomhus i natten skulle kunna få en omedelbar och dödlig utgång.
Även en mil från fronten.
Kollegan Maksym sjuder av en trött och kall ilska när fronten kommer på tal.
Han berättar att han sett för mycket hemskheter: en skadad, kvinnlig soldat som skriker att de måste hjälpa hennes skadade man, även han soldat ... utan att veta att makens kropp är söndersliten i bitar.
Eller en skadad far som ser din sårade son dö framför ögonen på honom i samma ambulans.
– Det skriket ..., säger Maksym och fortsätter:
– Våra kamrater har bara sina kalasjnikovs att sätta emot drönarna. De fortsätter att hålla sina positioner, men priset är att en av dem dör varje dag i skyttegraven. Dag efter dag, säger sjukvårdaren.