Obama är mer lik Jesus än Madonna

Ronnie Sandahl

helskärm

Jag gråter en gång i halvåret.

Natten till onsdagen i ett tyst och kallt Berlin, framåt halv sex på morgonen, kunde jag konstatera att jag därmed inte lär gråta igen förrän tidigast senvåren tjugohundranio.

Jag grät av lättnad, och av ... ja, vad?

Ett ärligt svar medför nog en viss skam.

Här måste jag erkänna att jag har stått hänförd och aningslös i min beundran.Jag har svalt varje sockerord som Barack Obama gett oss: förändring, hopp, förbrödring, fred.

Det har inte alltid varit så.

Under de senaste åtta åren – jag var inte mer än sexton år gammal när George W Bush valdes – har den amerikanske presidenten betraktats som en jubelidiot med automatgevär, ett livsfarligt skämt.

Jag är inte van vid att ryckas med.

Men nu står vi inför något som liknar en välsignelse. En mörkhyad amerikansk president med snudd på socialdemokratiska idéer. En man vars namn till och med betyder ”den välsignade” på swahili.

I början av sin kandidatur hånades Obama för sitt Messias-komplex. Hans bombastiska tal avfärdades som ”evangelium”.

Några dagar innan jag flyttade till Berlin, då det fortfarande var en kvav och kvalmig sommar, talade Barack Obama vid Brandenburger Tor, bara några tunnelbanestationer från där jag satt och grinade framför tv:n.

Det kom 250 000 tyskar.

Och detta alltså för att lyssna till en amerikansk presidentkandidat – fyra månader innan valet.

Men det var inte bara en amerikansk presidentkandidat, det var en världsledare, en symbol.

En frälsare.

Ja, det har nog varit en förälskelse. Mekanismerna är de samma. Hoppet och lusten. Troheten.

I detta finns naturligtvis en skam, en blåögdhet.

Som i kärleken, när de mörka tankarna kommer: tänk om alla löften är lögn, tänk om jag är lurad?

Tänk om frälsaren, bakom de där ögonen och det där leendet, bara visar sig vara ännu en storhetsvansinnig amerikan. Tänk om alla stora tankar slutar i kompromisser.

Frågan är inte bara vad som händer med USA, eller med världspolitiken, frågan är vad som händer med en hel generations hopp.

Och vad som händer med våra känslor för den självutnämnde frälsaren.

Berättelsen om Barack Obamas liv har hittills varit dramaturgiskt fulländad.

När man hittar på historier för bioduken finns det alltid dramaturger som talar om fallhöjd. Det innebär att en karaktär ska drömma eller hoppas så mycket på något att man uppnår maximal smärta i biotittarens hjärta när drömmarna sedan krossas mot marken.

Jag har nog aldrig sett en högre fallhöjd än den Barack Obama har under sina fötter.

Han har kallats en filmstjärnepolitiker, en rockstjärna. Men det är inte sant.

Barack Obama har mer gemensamt med Jesus från Nasaret än med Madonna från Michigan.

Han ska rädda världen. Han ska frälsa oss ifrån ondo.

I glädjen och lättnaden denna tårmilda natt fanns inget utrymme för rädsla och fallhöjd.

Det finns inget efteråt ännu, det finns bara en förväntan, men det kommer en vardag, en morgonen efteråt.

Låt oss svara i en epilog.

Först då kan vi avgöra om sockerorden var lögn.

Först då kan vi veta om förälskelsen förblindade oss.