”Tommy, jag är sjuk”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-04
Kidnapparna filmade svenske Roland Larssons rop på hjälp
SIKFORS. Här vädjar den kidnappade svensken till sin son.
Från gerillans gömställe djupt i djungeln.
– Tommy, jag är sjuk och har tappat känseln, säger han.
Roland Larsson, 69, kidnappades i maj 2007. Strax före jul fick hans son Tommy en film från gerillan, där pappan talar från ett hemligt gömställe.
Han har visat filmen för svensk och colombiansk polis. I går fick Aftonbladet ta del av den.
– Bilderna kom som en chock, säger Tommy Larsson, 45.
Han sätter på den fyra minuter långa filmen hemma i villan i Sikfors utanför Piteå. Fram träder en nedbruten man.
Avmagrad och tärd, med rinnande ögon och en orolig blick som far fram och tillbaka.
– Tommy, säger han. Jag känner mig sjuk.
Han fortsätter, anstränger sig till det yttersta. Varje ord är en kamp.
– Högra benet är utan känsel i foten ända upp till höftleden. Högra armen utan känsel.
Han lyfter upp den och släpper den igen.
– Ligger slapp och slagen.
– Halva ansiktet är ... (lång paus)... skadat.
Han tystnar, låter ljuden från djungeln ta över.
Roland Larsson kom till Sydamerika för 25 år sedan, som elingenjör på ett av Skanskas vattenkraftsprojekt. Åren gick och dammarna avlöste varandra.
För några år sedan var det dags att gå i pension. Tommy Larsson och syskonen Matilda Olovsson, 32, och Wilhelm Larsson, 40, ville att han skulle åka hem.
Men Roland valde att ta över en plantage i sin 33 år yngre sambo Diana Peñas hemtrakter i Córdoba-provinsen i Colombia.
Trakten var ökänd för sina kidnappningar. Men Roland viftade bort varningarna.
Fick märkligt sms
Marken var bördig och träden växte fort. Här hade han funnit sin sista livsuppgift, här skulle han bli gammal.
Vintern 2007 hände något. Anställda på planteringen och boende i omgivningen började kräva honom på pengar.
Det var betalning för beskyddartjänster, utpressning och regelrätta hot.
Förhållandet med Diana och personalen blev allt sämre, enligt Tommy.
– Han kände sig pressad och mådde dåligt.
Barnen fick honom att boka en sommarresa hem till Sverige.
– Den här gången hade vi inte tänkt låta honom återvända, säger Tommy.
Den 17 juni fick Tommy ett märkligt sms på spanska. Han förstod bara ett ord:
”URGENTE”.
Några nervösa timmar senare ringde UD upp.
– Din far och hans sambo är kidnappade, berättade de.
Deras värsta mardröm hade besannats.
Rikskriminalen kopplades in och har tillsammans med UD och lokala myndigheter hållit i fallet sedan dess.
Fyra dagar efter kidnappningen återvände Dia
na – på fri fot. Hon berättade hur åtta beväpnade män ur Farc-gerillan kommit till deras gård. Jagat dem på motorcyklar, kört i kapp dem. Fört in dem i djungeln, upp i bergen.
Spårlöst borta
Hon berättade att hon flydde i samband med en eldstrid.
– Vi har sökt Diana, men aldrig lyckats få kontakt med henne, säger Tommy.
Syskonen vill veta hur själva flykten gått till och varför det dröjde så länge innan de anställda på gården gick till polisen.
Samt varför var Rolands bankkonto är tomt.
Syskonen hyrde in en privat firma som gjorde efterforskningar på plats, utan att kunna dra några säkra slutsatser.
Några månader efter kidnappningen knackade det på dörren hemma i Sikfors. Det var två Piteå-poliser.
– Man har hittat en död europé i området, sa de.
Men dagen därpå kom ett nytt besked – det var inte Roland.
Efter ett halvår hade syskonen lyckats etablera en kontakt i området, med ingångar till gerillan. De skrev ett brev till sin far, med kontrollfrågor som bara han skulle kunna svara på.
Lösesumma
Namnet på närmaste grannen. Tommys kompis smeknamn.
Märket på båtmotorn.
Tre veckor senare kom ett brev tillbaka, med rätt svar. Lättnaden saknade gränser – deras far var vid liv.
– Jag mår bra och behandlas väl. Farc håller mig fånge, skrev han.
Sedan dess har det kommit ytterligare ett par brev. Via deras kontakt har kidnapparna fört fram krav på en lösesumma.
Beloppet är bortom alla rimliga gränser.
– Även om vi sålde allt vi äger skulle vi inte få ihop en bråkdel av pengarna, säger Matilda.
Två privata säkerhets- firmor har kontaktat dem och erbjudit sina tjänster.
– De var beredda att skicka in legosoldater och frita Roland. Det var seriöst, men vi tackade nej, säger Tommy och lägger till att familjen är nöjd med det UD och Rikskriminalen trots allt kunnat göra.
Gång på gång har syskonen sett filmen, försökt analysera och begripa. Nu sitter de tysta runt Tommys furubord, en halv värld bort.
De tänker på sin far, som behöver vård och medicin för den stroke läkarna antar att han fått.
De känner sig maktlösa.
– Han måste därifrån, säger Tommy.
De hör på nyheterna om folk som friges ur djungeln, vägrar sluta hoppas.
– Jag undrar bara hur länge till han kommer att orka, säger Matilda.