”Näthatet var som en bulldozer som körde rakt in och över mig”
Publicerad 2015-02-12
Näthatet?
Hur det känns?
Som att bli brutalt misshandlad framför öppen ridå med sin egen värdighet som vapen.
Jag reste mig så pass långsamt efter första slaget att jag blev osäker på om jag någonsin skulle kunna bli mig själv igen.
Jag kände mig så ensam och utsatt, som att jag satt naken i strålkastarljuset med alla sår till allmän beskådan. För det fanns ju där hela tiden. Skrivet med alla typsnitt, i alla kanaler, med alla synonymer.
Beskrivningen av min egen meningslöshet som människa.
Jag kan fortfarande oroa mig över på vilket sätt jag faktiskt har förändrats, sedan näthatet bestämde sig för att köra bulldozer rakt in och rakt över... allt, egentligen.
För en 14-årig bloggerska har näthatet förflyttat sig till gatan. Jämnåriga spottar på henne, vuxna vänder ryggen till.
För en 19-årig artist är dödshoten så grova att hon tvingas gå upp på scenen med vetskapen om att så fort framträdandet är över kommer någon att skriva hur hon borde stenas till döds.
För en 12-årig skolelev blir skräcken i telefonen så stor att hon byter buss flera gånger på väg till skolan. Hon blir kallad hora, fastän hon fortfarande är oskuld. Hon vet inte av vem, vet inte av vilka.
För 15-åringen som öppnat sitt ask-konto på rasten kommer slaget direkt. "Fula jävel, dräp dig själv", står det med feta bokstäver.
För mig blev det en höst av ett långlivat helvete där folk hellre ville att jag skulle dö än att intervjua deras idoler. Där de hellre såg att jag ägnade mina dagar åt "att tänka på vilken skam jag är för Sverige". Där folk hellre ville att jag skulle fokusera på att äta mindre, än att bevaka Nobel-festen. De attackerade mina sociala medier-konton så fort de fick chansen.
Om de värsta är att det är såhär?
Kanske. Jag vet inte längre.
Folk har varit elaka mot varandra i århundraden. Krigat och hatat och tagit makt över andras lycka genom våld.
Det finns någonting så mycket värre i allt det här.
Folk hatar med stolthet. Utan skam, eller ånger. De gör det med sina internetprofiler, med sina fulla namn, med bilder på glada leenden. De gör det i forum skapade enbart för att slå och slå och slå tills någonting går sönder.
Tills någon går sönder.
Näthatet är så utbrett i dag att det känns som att ingen vet vad de ska göra. Elever har med sig mobbarna hem. De ligger där tryggt i fickan och väntar på första chans att slå.
Hur det känns?
Näthatet?
En 16-årig tjej twittrar till mig:
"Jag känner mig instängd och fast, som att jag inte kan ta mig ifrån det. Känslan är den värsta. Du känner dig så ensam."