Tillbaka-kakan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

- resultatet av 15 års terror

Visst har det hänt er någon gång, att ni flanerar runt på stan och tänker på just ingenting och så plötsligt säger det bara pang och ni flyger som en vante genom luften. Ni vänder er om och ser ryggtavlan på en argsint man i kostym som med bestämda steg vandrar från brottsplatsen, till synes oberörd.

Ni har just blivit tacklade av en medelålders man med attitydproblem.

Och ni VET, ni KÄNNER i hela kroppen, att det där var med flit.

Och ni fattar just ingenting – ni gjorde ju ingenting, ni bara gick där och hade det fint. Varför tacklade han dig på det där vidriga sättet? Tycker mannen inte om unga människor som ”dräller runt” på stan rent principiellt eller vad?

Detta händer mig alldeles för ofta. Och varje gång reagerar jag på samma sätt. Jag blir först chockad och försöker samla mig. Sen blir jag förbannad på mannen som gjorde det – för det rör sig väldigt sällan om tjejer – och bestämmer mig för att göra något åt saken. Men så inser jag att det inte finns något jag kan göra, för mannen brådskade iväg och jag kan inte gärna springa efter honom, hugga honom bakifrån och skrika ”hörrudu, varför tacklar du mig för?” Man nedlåter sig inte till sånt, helt enkelt. Så jag skakar på huvudet och försöker lägga händelsen bakom mig. Men det är svårt, för jag är riktigt förbannad och tänker att den här mannen har överrumplat mig och förnedrat mig inför andra människor. Helt utan orsak.

Så jag börjar i stället tänka ut en djävulsk plan för att kunna ge igen nästa gång jag blir drabbad. Och långsamt utformas en handlingsplan som jag fiffigt döper till ”tillbaka-kaka”.

Och häromdagen fick jag chansen att se om tillbaka-kakan höll måttet.

Helt utan förvarning knuffades jag tills jag nästan föll av en sur man i 50-årsåldern. Han mumlade nåt argsint och försvann iväg. Jag vände om, kutade tvärs över gatan och förbi honom på den andra trottoaren. När jag kommit en bra bit framför honom sneddade jag åter över gatan och fann mig själv vandra rakt mot samme man.

Och nu var det jag som hade övertaget. Han hade inte sett mig och han visste inte vad som väntade honom. När vi vandrade förbi varandra tryckte jag till för allt jag var värd med axeln mot hans kropp.

Vilken kyss han fick! Mannen flög runt i luften och fick hålla fast i en papperskorg för att inte ramla omkull. Han tappade en påse han hade i handen, vilket gladde mig särskilt. Han var helt chockad. Jag vände mig mot honom och sa: ”Hoppsan-ojdå, det där var inte meningen.” Och så gick jag vidare. Mannen hade fått igen för 15 års terror.

Men känslan av triumf ville inte riktigt infinna sig. Jag kände bara tomhet. Och viss smärta i axeln.

alex.schulman@punktse.se