Trump påminner mer om Putin och Erdogan än en amerikansk president

Donald Trump mot det amerikanska maktdelningssystemet är en kulturkollision med krockkudden urkopplad.

Presidenten agerar som den affärsman han är. Pekar med hela handen och tål ingen opposition.

En ledarstil som påminner mer om Erdogan och Putin än en amerikansk president.

Trumps argument under valrörelsen var att han i motsats till vanliga politiker är en handlingskraftig ”doer”. En man som får saker och ting gjorda.

Det är också med rader av dekret för att snabbt genomföra sina vallöften som han inlett sin ämbetsperiod.

Vad Trump verkar ha glömt eller inte är medveten om är den amerikanska maktdelningen. Enligt den konstitution som han själv hela tiden hyllar balanseras presidentens makt av kongressen och domstolarna. Detta för att undvika att alltför mycket makt samlas i någons händer.

Det hade snarast varit konstigt om rättsväsendet inte velat se en prövning av Trumps inreseförbud. Särskilt som ingen av de terrorister som genomfört dåd i USA efter den 11 september 2001 rest in från något av de sju utpekade länderna.

Dessutom hindrade orden, tills regeringen omtolkade den, omkring en halv miljon legalt bosatta i USA att återvända hem.

Vladimir Putin

”Skyll på domaren”

USA har redan en mycket hård granskning av alla som vill resa in i landet. Det gäller även flyktingar man tar emot.

Trump behandlar domstolarnas inblandning som ett mycket ovälkommet irritationsmoment i hans försök att skydda USA mot terrorism. Att presidenter uttrycker missnöje med domstolarnas utslag är inte ovanligt.

Men att som Trump uttala sig nedsättande om den "så kallade domaren" och därefter på twitter uppvigla mot honom genom att skriva "om något händer så skyll på domaren och rättsväsendet" är mycket ovanligt och, menar till och med flera ledande republikanska kongressmän, synnerligen olämpligt.

Vad Trump i praktiken gör är att han ifrågasätter det maktdelningssystem som grundlagen föreskriver.

Inte allsmäktig

USA:s president brukar kallas för världens mäktigaste man men han är inte allsmäktig. Det finns gränser för vad Vita huset kan göra. När kongressen eller domstolarna ifrågasätter presidentens maktutövning så är det en helt normal del i den politiska processen.

Presidenten kan givetvis argumentera emot och försöka få igenom sina beslut men inte genom att attackera enskilda domare eller mobba eller förnedra dem.

Av Trumps reaktion på domstolarnas inblandning får man intrycket att han verkar tro att presidents ord är lag. Punkt slut.

Så är han van att det funkar i näringslivet och i hans eget företag. Det är sannolikt också den erfarenheten som ligger till grund för hans tro att han skulle vara mer handlingskraftig än sina föregångare som oftast kommit från politiken. Sådana han anklagar för ”mycket snack och ingen verkstad”.

Vendetta

Trump verkar se domstolarnas ingripande som en personlig vendetta mot honom snarare än en fullt naturlig del av USA:s styrelseskick.

Hans reaktion visar upp en auktoritär ådra som för tankarna mer till Turkiets president Recep Tayyip Erdogan eller Rysslands Vladimir Putin än traditionella amerikanska presidenter. Vilket i och för sig inte borde komma som någon överraskning eftersom vi ofta fick se den sidan i valrörelsen.

Utvecklingen noteras världen över och i USA.

– Han försöker genomföra ett statskupp från toppen, han vill etablera en ickeliberal demokrati eller värre, skriver den tyska tidningen Der Spiegel i en ledare. Han avskedade en justitieminister som hade en annan åsikt än hans egen och anklagade henne för "förräderi". Det är en vokabulär som användes av Nero, Roms kejsare och förgörare. Det är så tyranner tänker.

Kan bli mer kolerisk

Hårda ord men sensationellt vanliga för att handla om en nytillträdd president.

Utgången av bataljen om reseförbudet kan bli avgörande för hur Trump agerar framöver. Får han i slutändan igenom merparten av sitt inreseförbud kanske holmgången hjälper honom att lära sig bemästra politikens kobbar och skär.

Går besluten mot honom blir han sannolikt ännu mer kolerisk och riskerar att fastna i en evig kamp med rättsväsendet.