Du är så speciell – Ulf Lundell
”Vi funderade över vad det är som gör Ulf Lundell så folkkär, vi kom inte fram till nånting, men det måste ju vara någonting ...”
Du har just läst en bit ur texten från en av mina favvislåtar från bandet Hets enda skiva från 2006 med samma namn. (Signaturmelodin till mitt program ”Hasses Brorsas Låtsassyrras Kompis” kommer från samma skiva.) Jag måste erkänna att jag hittills hållit med Markus Krunegård, som skrivit texten, jag har nog inte heller riktigt fattat Uffes storhet. Men nu kanske jag gör det.
Det hela började med en envis heshet. Jag har dragits med den nu i över två månader, men dumt nog låtit bli att uppsöka läkare utan tänkt att: ”Äsch, det går väl över snart”. Något som oroade mig var dock ett program jag åtagit mig att medverka i. Ett program i en annan kanal än min egen, ett sånt där sång/tävlings-program. Dagen närmade sig och min röst blev inte bättre. Kvällen innan jag skulle medverka fick jag panik, och ringde ett nöd-samtal till tjejen jag haft kontakt med i vilket jag meddelade att jag nästan inte trodde att det skulle funka.
Inte för att jag är nån Celine Dion eller att programmet är särskilt seriöst, men jag vill ju ändå att det ska höras när jag sjunger. Jag berättade att jag ångrar att jag inte sökt läkare, ”det finns nämligen en medicin som hjälper, det var en av mina musikervänner som berättade om den ... men nu är det tyvärr för sent, kan man avboka tåget?” Det kändes verkligen tråkigt. ”Vad sa du att medicinen hette igen?” frågade tjejen. ”... men du, jag känner igen namnet, jag tror vi har en ask liggande här i en av våra loger, som nån glömt.”
Kunde detta stämma, fanns det plötsligt en lösning? På vinst och förlust tog jag trots allt tåget och väl på plats fick jag en liten medicinförpackning i händerna. Den var vit, turkos och rosa. Den hade gått ut men det var rätt sort.
Fantastiskt! Jag vände på asken och fick syn på den där apoteks-klister-lappen. Jag bara gapade. Min räddare hade fått ett namn: Lundell, Ulf. Tio tabletter vid behov. Löses i vatten. Och jag gjorde det. Löste upp och drack, och helvete vad jag sjöng! Jag skrek och tog poäng och var nog rätt jobbig också, men ändå ... han räddade mig. Tack! Du är så speciell, Ulf Lundell!”