9.11
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-11
De anhöriga tog saken i egna händer – öppnade museum vid Ground zero
NEW YORK. Sex år efter 11 september-attackerna i New York finns fortfarande inget officiellt minnesmärke över offren.
Därför har de anhöriga öppnat ett eget museum vid Ground zero.
– Det är terapi både för oss och för besökarna, säger Lee Ielpi medan han guidar runt djupt tagna turister.
När nya Freedom Tower rest sig ur det som kallas Ground zero och alltjämt ser ut som en jättelik byggarbetsplats kommer New York att bygga ett minnesmonument över offren för terrorattackerna den 11 september 2001.
Men det sker tidigast 2011 – och så länge ville de anhöriga inte vänta på att kunna gå till en plats där minnet av deras mördade makar, barn, föräldrar, syskon och vänner hedras.
För ett år sedan öppnade några av dem 9/11 Tribute Center – ett litet provisoriskt museum i ett före detta café på Liberty Street mitt emot Ground zero.
– Det handlar om att påminna och om att utbilda, säger grundaren Lee Ielpi.
Förlorade sin son
Han förlorade sin son Jonathan, 29-årig brandman, när södra tornet rasade och har sedan dess ägnat sin tid åt att arbeta för att en likadan katastrof inte ska kunna inträffa på nytt.
– Människor börjar redan glömma och bli likgiltiga. Precis som de gjorde efter de första bombattentaten 1993, säger han.
– Vår förhoppning är att vi ska kunna se till att hatet aldrig mer får komma till sådana här uttryck.
Och nog motverkar Ielpi och hans medhjälpare, bland andra 200 frivilliga från anhöriggrupperna, likgiltighet.
Det är en gripande upplevelse att vandra genom salarna i 9/11 Tribute Center.
Sonens utrustning
Utöver skakande videofilmer och ljudinspelningar från de ödesdigra timmarna den där morgonen för sex år sedan förevisas en rad föremål som hittades i ruinerna efteråt.
En rostig del av ett flygplansfönster, halvt nedsmälta kreditkort, nycklar och en svedd meny från Windows on the World, restaurangen högst uppe i det norra tornet.
Allra djupast intryck gör kanske den söndertrasade brandmannautrustning, komplett med en spräckt hjälm, som hänger i en monter. Den tillhörde Jonathan Ielpi, Lee Ielpis äldste son.
– 346 brandmän omkom när tornen rasade. Men bara tolv hjälmar har återfunnits. Resten förintades helt enkelt i de fruktansvärda bränderna, säger guiden Jennifer Adams.
Ielpi själv vill inte prata så mycket om sonens demolerade utrustning.
– Jag föredrar det här, säger han och pekar ut Jonathan i det galleri av bilder på offren som hänger i museets största sal.
Där finns tusentals vardagsbilder på offren som anhöriga, bland andra svenske David Tengelins, skickat till museet.
– Det är bilder som understryker att de inte i första hand handlar om offer för en terrorattack utan om människor precis som du och jag, säger Jennifer Adams.
”Det här är väldigt starkt”
Hon berättar att det är bildgalleriet som väcker starkast känslor. För det får vi ett handfast bevis när Lee Ielpi pekar ut sin son för Manfred och Martha Jeckel, ett tyskt par på besök i New York.
De börjar gråta.
– Det går inte att låta bli. Det här är väldigt starkt, säger Manfred.
Lee Ielpi har inget emot den starka reaktionen. Tvärtom, det var för att väcka den sortens känslor han öppnade det mest omskakande museet i New York.