”Det gick så snabbt”

Hossein, 37, räddade livet på sexårige pojken

GÖTEBORG. Pojken ligger livlös på marken med utsträckta armar när folkhopen närmar sig.

Men han lever.

Hossein Afshin, 37, har räddat hans liv – genom att fånga honom med sin kropp.

Exklusivt för Aftonbladet berättar hjälten nu om den dramatiska fallolyckan.

Ögonen är röda, kroppen skakar ibland.

Det har bara gått några timmar när vi träffar Hossein Afshin i en väns lägenhet. En kopp te på bordet. En vit servett i knät. Tårarna kommer flera gånger, tårar ur ögon som är röda av känslor och av den kraftiga smällen mot hans huvud. En smäll som räddade livet på en sexårig pojke.

Klockan var runt halv sju på kvällen. Brunnsbotorget i centrala Göteborg. Hossein sneddade över torget med en nyköpt läsk i handen, på väg mot en vän i huset intill.

”Vad gör han?”

Synen var fasansfull.

Högt upp, på sjätte våningen, hängde en liten pojke ut ur fönstret.

– Jag tänkte: Vad gör han? Sen skedde allt automatiskt. Jag skrek till en annan kille att ringa polisen och försökte prata med pojken.

Han hängde med hela kroppen utanför fönstret och höll fast sig i fönsterblecket.

– Snälla snälla, sa jag till pojken. Du klarar dig. Kämpa. Du är duktig.

Hossein ropade till folk omkring att de skulle leta efter madrasser, eller vad som helst som är mjukt, om pojken skulle falla.

Han kände vanmakt. Hur skulle han rädda pojken? Han ville klättra upp som en spindelman längs väggen och rädda honom. I stället klättrade han upp på ett litet plåttak, precis under fönstret där pojken hängde.

Samtidigt hade polisen kommit, spärrat av området och försökte ta sig in i portuppgången.

Ingen hade portkoden.

Tappade greppet

Fler och fler människor samlades på platsen. Folk skrek och visslade. Barnet skrek. Inga ord hördes från pojken, bara skrik. Hossein vrålade att pojken skulle kämpa lite till, lite till.

Plötsligt skrek en kvinna i folkmassan till högt.

Det var pojken som tappat greppet.

Han föll.

Hossein brister ut i tårar och får samla sig innan han berättar:

– Det gick så snabbt. Jag försökte ta tag i kroppen och han träffade mig i huvudet, vid ögat. Det stoppade hastigheten på fallet men han slog i plåttaket och studsade sedan ner på marken.

Hossein tittade ner och såg pojken på marken.

Han låg där på asfalten. På rygg med armarna utåt. Livlös.

– Jag hoppade ner och försökte prata med honom. Du är duktig, du klarar dig, sa jag.

– Jag pussade och kramade honom och försökte se över skador på hans kropp och såg ett stort sår på armen. Någonting var brutet.

Ambulansen dröjde

Den lille pojken sa inte ett ord. Ibland öppnade han ögonen, men mest låg han stilla med slutna ögon. Huvudet var svullet, som en stor bula. Ambulansen dröjde. Exakt hur länge vet inte Hossein men det kändes som evigheter.

– Vi lindade in hans arm i en vit sjal som en annan kille hade och lade något mjukt under hans huvud.

Ambulansen kom och förde iväg pojken. Hossein vinglade iväg från platsen, benen kunde inte bära honom på grund av känslorna och chocken.

Sent i natt uppsökte Hossein en akutavdelning på grund av smärtan i huvudet, som dämpat pojkens fall, och chocken. Han var trött i kroppen och huvudet. Men lycklig.

”Glad att han lever”

Hemma har han en åttaårig son. Han tänkte på honom flera gånger under räddningsinsatsen. Hossein var industrimontör på en av de stora fabrikerna i Göteborg tills finanskrisen svepte över Sverige och han blev arbetslös i februari.

– Jag är glad för att pojken lever och för att jag har gjort mitt bästa. Men jag kommer aldrig glömma det här. Jag vill säga till alla föräldrar: Ha uppsikt över era barn och kontrollera säkerheten på era fönster.