Hur skulle rummet se ut hudfärgat?
Jag sitter i tv-soffan hemma och funderar på hur rummet skulle se ut om jag målade om det i hudfärg. Skulle det se äckligt ut?
Förmodligen.
I rummet intill sitter min fästmö och talar i telefon. Jag förstår inte sammanhanget, men hon ska tydligen organisera ett möte med någon i helgen.
Personen hon ska träffa befinner sig i Falköping och själv sitter hon med en Sverigekarta och spanar på lösningar.
”Falköping, säger du ... Men det passar ganska bra, för jag själv kommer att vara i Tranås på lördag. Jag ser på kartan att de ligger nära varandra, det är bara en flod emellan städerna.”
Jag hör hur det blir tyst i andra änden av luren. Katrin tystnar, får information och så säger hon: ”Jaså, är det Vättern.”
Och så brister hon ut i ett alldeles fantastiskt gapskratt. Min flickvän, världens roligaste Katrin. Där sitter jag och lyssnar på hennes krokiga samtal och drar mig till minnes en episod som utspelade sig på en Bindefeld-fest för en tid sedan.
Vi hamnade av en slump vid samma bord som den engelska ambassadören. Men det visste ju inte vi, för oss var han bara en trevlig brittisk herre som vi övade engelska glosor med.
Vi konverserade om ditten och datten, när Katrin till slut tog bladet ur munnen och frågade: ”So, how come that you are invited to this party?”
Den engelska gentlemannen vred på sig lite generat och svarade: ”Well, I am the english ambassador?...” Katrin tystnade. Katrin häpnade. Katrin gapade. Katrin sa: ”You must be joking. Have you travelled all the way from England just to go to this party?!”
Det isade till i hela min kropp, som när en mamma upptäckt att hon glömt kvar sin bebis i Stora Varuhuset. Under en millisekund fick jag panik, svettningar, klåda och en hel del andra symptom på allvarlig sjukdom.
Jag ville ursäkta mig och gå och kräkas. Ambassadören tog det hela med ro, avfyrade sitt allra mest älskvärda leende och svarade: ”No, I am the english ambassador – in Sweden.”
Och så brast Katrin åter ut i ett helhärligt och fullständigt avväpnande skratt. Resten av kvällen avlöpte sedan utan vidare incidenter – tack vare Katrin har jag ett lustigt minne för livet.
När Katrin är färdig med sitt samtal kommer hon in till mig där jag sitter i tv-soffan. Jag frågar henne hur hon tror att rummet skulle se ut om man målade det i hudfärg.
”Rummet skulle se ut som en kropp”, svarar hon. Och vi kommer överens om att vi ska ge det ett försök. ”Trodde du att Vättern var en flod”, säger jag. ”Det såg ut som en flod på kartan”, svarar hon. ”Får jag skriva om det”, säger jag. ”Du skriver vad du vill, älskling”, säger hon.