Kvinnorna våldtas, stympas och mördas

Kerstin Weigl

Rosauras dotter hittades bland soporna i världens farligaste stad

CIUDAD JUAREZ Det är flera saker Rosaura Montañez grubblar på. En är varför polisen inte lät henne identifiera flickans hela kropp, utan bara visade en vänsterfot.

En annan är kläderna. Gång på gång bad hon polisen att få se dotterns plagg och fick till slut beskedet att de var försvunna.

helskärm

Liknande tvivel på polisen har alla jag möter i Juarez, och de går inte över. Det var 1995 Araceli hittades våldtagen och strypt vid en nedlagd järnvägsräls, i bråten av sopor, djurkadaver och gamla bildäck.

Vi åker dit, till den eländiga sandgropen. Rosaura pekar ut platsen och säger att Araceli lär ha levt i fångenskap fyra dagar innan hon hittades död med byxorna neddragna. Säker är hon inte på detaljerna, hon fick aldrig se polisrapporten.

Avbitna läppar

Det Rosaura inte visste från början var att mordet på hennes dotter bara var ett av hundratals, i en kedja liknande extremt brutala kvinnomord. Offren var fattiga unga flickor, de var våldtagna, hade avbitna läppar, bortskurna bröstvårtor, bruten nacke och hade dumpats som avfall. Rykten har gått i alla år, om seriemördare, satanister, organhandel, rika lustmördare och korrumperade poliser som skyddar mördarna, men vilka?

Och de nu världsberömda morden i Juarez inte bara fortsätter, de exploderar i antal.

Gränsstaden är i storlek som Storstockholm och ligger utslängd i det vita vassa ökenljuset, ett stenkast från El Paso i Texas. För några år sedan var staden fortfarande en partyhåla, amerikanerna slog runt på barerna och bordellerna, eller tog ut snabbskilsmässa.

Nu är det ganska tomt och trist på gatorna. Emellanåt hör vi polissirener, och en skrikande röst i radion om senaste döda kroppen. Varje dag mördas omkring tio människor, de flesta män i knarkbranschen.

Ville skiljas

Även kvinnomorden förklaras med kriget mellan knarkkartellerna. Men det tror inte kvinnorna på. Jag träffar Irma Casas på kvinnojouren Casa Amiga som slår upp en pärm och visar.

– Här har vi en kvinna som söker upp oss i mars och vill skiljas. I maj mördas hon och de hittar en enda prick i hennes armveck och säger att det måste vara knarkmord. Det är inte sant!

Det är kvinnorättsorganisationerna som jagar fakta, lusläser tidningar, och bokför. De vet att 2008 hittades 87 offer. Förra året: 306.

Känner sig hotade

Efter fem dagar har jag hört så många historier som tar andan ur mig. Jag tänker också alltmer på vad kvinnorna berättar för mig om den stora omställningen. Kvinnor i Juarez blev eftertraktade arbetare i de många elektronikindustrierna. De tjänade pengar, när männen blev utan jobb. Det fanns inga daghem. Barnen växte upp på egen hand på gatorna.

Samhället klarade inte omställningen. Könsrollerna ruckades inte. I ett sådant land, där männen känner sig hotade. Där nio av tio kvinnomord aldrig utreds. Ett land där guvernören säger att de mördande kvinnorna varit för utmanande klädda, och där beväpnad militär går in på kvinnojourer.

Då är det inte bara knark vi talar om, utan könskrig.

I världens farligaste stad mördades 306 kvinnor förra året.

Nio av tio fall utreddes aldrig. Bara vanliga knarkmord, avfärdar polisen.

Det är inte bara narkotikakriget utan ett könskrig som dödar kvinnorna.

Aftonbladets Kerstin Weigl är i Ciudad Juarez i Mexiko, för projektet Dödsorsak: Kvinna.