Sonen kom inte hem - dottern överlevde

Lisa Röstlund

Hanne, 17: Min bror Gunnar räddade mig

helskärm

Oslo. De åkte till Utøya tillsammans.

Av syskonparet Gunnar Linaker, 23, och Hanne, 17, finns nu bara en kvar.

– Han räddade mig, säger Hanne.

Minst fyra syskonpar splittrades abrupt i fredags, av skotten på ungdomsförbundet AUF:s sommarläger.

Hanne beskriver att hon är säker på att broderns lugn räddade livet på henne, när de flydde tillsammans ut i skogen.

– Jag tror att det hjälpte mig mycket. När jag låg i skogen och gömde mig var jag väldigt lugn. Bara det att han hade stått och hållit om mig och bett mig andas normalt är ett fint minne att ha med sig. Det har skrivits om att han är en hjälte. Ja, han är en hjälte, även min hjälte. Han räddade mig först och främst, säger Hanne till norska VG.

”Han tröstade mig”

Syskonen kom till ön tillsammans med ett sällskap från Troms i Nordnorge.

Efter explosionen i fredags deltog de i det stora informationsmötet om terrordådet. Hanne skulle gå och ladda sin mobil, när hon hörde de första skotten.

– Jag sprang tillbaka till lägret, och där var hela delegationen, däribland min bror. Jag blev väldigt rädd och började gråta. Min bror kom bort för att trösta. Han klappade mig och bad mig andas långsamt. Vi stod och höll om varandra när jag hörde fler skott.

– Jag frågade Gunnar: vad är det som händer? Vad är det här? Han bara såg mig rakt i ögonen och sa: ”Jag vet inte vad som händer nu”. Det är det sista vi sa till varandra innan vi skildes, säger Hanne till tidningen.

Ringde sin pappa

Hanne beskriver hur de sekunder efteråt såg Anders Behring Breivik skjuta ner en flicka som befann sig vid bespisningen – vilket fick dem att springa.

Eftersom Hanne ramlade, hamnade hon bakom de andra i följet. Hon tog sig upp och föll igen, nedför en backe där hon blev liggande, och försökte att inte röra sig för att inte bli upptäckt av skytten, som stod 10–15 meter bort. Hon hörde honom ropa att alla på ön skulle dö.

När Breivik äntligen avlägsnat sig ringde Hanne sin pappa, Roald Linaker, och sa att han måste ringa polisen. Men den äkta polisen fick hon vänta på.

– Jag hörde polisen första gången efter ett par timmar, men då gick de runt och

ropade: ”död, död, död”, så jag vågade inte skrika. Jag visste inte om de förklarade människor döda, eller om det var gärningsmannen som ropade att folk skulle dö.

Kände igen sin bror

Till slut vågade hon ge sig tillkänna. Vid båten som skulle föra henne till fastlandet fick hon höra att en ung svårt skadad man måste få förtur. Mannen var täckt med en presenning – men hon kände igen den stora draktatueringen på hans ben. Det var hennes bror.

Mamma Inger Linaker förklarar för VG att föräldrarna inte förstod vidden av det inträffade hemifrån Troms. De klamrade sig fast vid dotterns beskrivning av hur Gunnar fördes till sjukhus – örst när familjen samlades vid Ullevåls sjukhus på lördagsmorgonen förstod de att Gunnar aldrig skulle komma hem igen.

Samtidigt gläds hon åt att de, jämfört med många andra, fick veta, se och känna.

– Vi hade ändå hittat vår pojke. Vi fick möjlighet att se på honom, ta på honom och ta ordentligt farväl. Vi hade god tid för ett avsked, säger Inger Linaker.

Fler syskon skildes

Förutom Gunnar och Hanne fick ytterligare minst tre syskonpar vara med om motsvarande scener på ön – där den ena kom hem utan sin bror eller syster.

Cathrine Trønnes Lie, 17, från Halden ligger på sjukhus – systern Elisabeth, 16, saknas. I en kommun

i Akershus har en lillasyster kommit hem, medan hennes 18-åriga storasyster fortfarande inte har synts till. Khalid Haji Ahmed såg brodern Ismail Haji Ahmed bland de döda, innan han själv flydde från ön.