Här är snabbmodets ”ground zero”

 
ACCRA

Det kunde ha varit en paradisisk havsvik, men något stör den perfekta vyn.

Man anar det som mörk mosaik uppifrån klippan vid fyren.

Vågorna rullar in över sanden.

En brant betongtrappa leder oss ner.

Doften av salt hav slår emot oss. Men också av något annat, surt och kemiskt på samma gång.

En gång kastades människor ombord på slav­skepp längs den här kusten. I dag hotar en helt annan typ av fara.

Några män snickrar traditionella fiske­båtar i wawa-trä. De byggs för att hålla en livstid, men få tror att de kommer att brukas så länge.

– Se vad som har hänt med vår strand, säger fiskaren Joshua Nikwueg, 35.

Han stannar, tystnar.

Låter blicken vandra över havsviken, som brukade sjuda av liv. Ner för klipp­kanterna, mot det som för inte länge sedan sedan var mjuk sand för barfota­lek. Nu täckt av tröjor, blusar, kavajer, byxor. Blöta, trassliga plagg, i drivor.

Havssköldpaddorna drabbades först. Sedan ur­minnes tider har de tumlat ur vågorna och upp i sanden för att gräva ner sina ägg på stränderna där de en gång själva fötts.

Nu går sanden inte att gräva i längre.

Havsbotten är täckt av sjunkna plagg. Korallerna dör och fisken drivs längre ut till havs, där de kinesiska super­trålarna sveper fram.

Kvinnorna står redo att rensa. Rökarna tänds. Fiskaren Joshuas ansikte fåras.

– De förväntar sig att vi ska komma hem med fisk. Men det blir allt mer textilier i näten. Snart kan jag inte försörja min familj. Det här är en katastrof, säger han.

Vi böjer oss ner. Börjar dra i ett plagg. Det går över i nästa och i nästa.

Vi drar och drar, men allt hänger ihop, som en tentakel.

Det finns inga H&M-butiker i Ghana. Man kan dra ett streck på kartan, räkna ut avståndet från fiske­båtarna till den svenska modekedjan H&M:s kantiga huvud­kontor på Mäster Samuels­gatan i Stockholm. Det mäter 617 mil.

Vi är här för att se om det ändå finns en länk.

– Vem är ansvarig för allt det här? frågar vi fiskaren Joshua.

Han rycker på axlarna, pekar inåt staden.

– Det kommer från berget.

Varje år tillverkas runt 100 miljarder nya plagg i världen. Vart och ett bärs i genomsnitt sju gånger. Sedan slängs det.

Korle-lagunen är inte längre någon sjö. Platsen har i stället förvandlats till något annat.

Snabbmodets ground zero.

Bärare i plastsandaler kånkar säck för säck upp för den branta stigen. Berget, redan högt som ett fem­vånings­hus, växer decimeter för decimeter.

Här vilar miljontals plagg, en gång in­lämnade för åter­vinning på andra sidan jorden, av människor som trodde de gjorde något gott.

Det svider i halsen, stinker brand­rök och kemikalier, luften går knappt att andas. Syntet­textiliernas mikro­plaster och gifter frigörs, sätter sig i lungor och andra organ. Malaria­myggorna frodas.

Det är omöjligt att tänka sig att folk för inte så länge sedan brukade bada här.

Fåglar sliter i textilierna, på jakt efter något ätbart. Kossor trampar över tröjorna och byxorna och skorna, rest­produkten av mänsklig­hetens efterfrågan på fast fashion.

Vagnen med klädsäckar som ska dumpas är en hårsmån från att ramma några getter. Kyck­lingarna som lugnt pickat runt flyr åt alla håll.

Vi går i motsatt riktning, genom en kåkstad av gränder så smala att man ibland måste passera i sidled.

Människorna som bor här är klimat­flyktingar. De har tvingats bort från sina hem i norra Ghana när regnen slutade falla och hör nu till fem­miljoners­stadens fattigaste.

Folk följer oss med miss­tänksamma blickar. Kanske är de rädda för att köras bort härifrån. Kanske skäms de, som om sop­berget vore deras fel.

Plötsligt öppnar sig gyttret. Vi når en plats som trotsar all beskrivning.

Kantamanto är världens största marknad för begagnade kläder.

Kvarter följer på kvarter. Utbudet är ofantligt, raderna av stånd tar aldrig slut.

Varje vecka kommer 15 miljoner använda plagg hit, varav minst två tredjedelar från Europa, enligt organisationen The Or Foundation, som kämpar mot kläd­dumpningen. Under ett år blir det nästan 800 miljoner plagg, eller 25 för varje invånare i Ghana.

Allt pressas ut mot de tusentals överfulla båsen, där försäljarna står. Kvinnor som Virgin Timité, en 36-åring med lockigt blonderat hår.

Mitt i larmet sluter hon ögonen. Hon för händerna mot varandra och placerar dem på klädbalen framför henne. Och ber.

Hon påminner gud om sina mot­gångar. Bank­jobbet hon förlorade i den ekonomiska krisen. Maken som lämnade henne ensam med de båda barnen. Att klädbalen framför henne är allt hon har.

– Snälla ge mig kläder som gå att sälja, ber hon. Låt det inte vara skräp. Låt mig inte förlora allt och hamna i skuld.

Ögonen öppnas.

Hon fattar kniven och sätter den mot bunt­banden. Det sprätter till. Med ett pysande ljud väller de vakuum­förpackade plaggen ut.

Solen tränger in genom lappade plåttak. Skorna dinglar ner som julpynt. Överallt: oöppnade balar och säckar, oönskat mode.

En liten rosa barn­klänning från Lindex väntar på köpare som inte finns.

Säljaren Virgin sorterar bland barnkläderna i balen, viker och kastar.

Den tidigare bankkvinnan vet exakt vad kunderna efter­frågar till sina barn: kort­ärmade pyjamasar och fin­kläder till kyrkan. Men lika lite som någon annan här kan hon bestämma över balarnas innehåll. Allt packas i export­länderna, på andra sidan jorden.

– Att öppna en bal är som att dra en lott. Det är därför jag ber.

Runt hälften av det hon köper går inte att sälja, bedömer hon.

– Ibland är det fläckigt eller trasigt. Ibland fel för vårt klimat.

Hon tar upp en t-tröja med små hål i från Marks & Spencer och låter den landa intill ett par sönder­tvättade mjukis­byxor i släng­högen.

– Varför har man skickat det här? Tror ni att vi går nakna?

H&M är ett av hennes vanligaste märken.

– Deras kvalitet är ofta alltför dålig. Om man skickade hit bra kläder skulle vi slippa allt avfall.

Fozia Mohammeds, 24, bär sin klädbal som hon brukade bära vatten hemma i byn. Den väger femtio­fem kilo, mer än hon själv. Det är huvud­bärarnas ansvar att få ut balarna till säljarna och som vanligt är det bråttom.

Svetten tränger fram i pannan. Huvudet pressas neråt, ryggkotorna trycks ihop, som på alla tusentals huvud­bärare som kallas kayayei här.

När hon måste ta en vilopaus frågar vi: var gör det ont?

Hon lägger handen på nacken, ryggen, höfterna och bröstet.

– Överallt.

Läkare har låtit röntga flera av bärarna och hittat tonåriga flickor med ryggrader som hos sextio­åringar. Skadorna är irreversibla. Det finns de som fallit ihop och dött under lasten.

Varje kväll tar Fozia två eller tre värk­tabletter för att kunna sova.

Modeindustrin står i dag för runt tio procent av världens totala koldioxid­utsläpp, mer än all flyg- och sjöfart på jorden tillsammans. Klimat­förändringarna har gjort norra Ghana allt hetare och Fozias familjs majsåker har torkat ut.

För två år sedan, efter hennes tredje barn fötts, bröt hon upp. Hon lämnade bebisen till sin egen mamma och har inte sett pojken sedan dess.

Om hon följde sitt hjärta och reste hem skulle de alla svälta. Fozia stryker sig över den breda kinden. En bra dag hinner hon tio kilo­meter­långa vändor med en femtio­fem­kilos­bal. Då tjänar hon tjugo, trettio kronor.

– Jag får inte ge upp, säger hon.

De tusentals balarna kommer från importörerna, vid marknadens utkant. Vi söker oss ditåt, mot strömmen av huvud­bärare. Passerar späda kroppar, som ser ut som om de ska tryckas ner under jorden.

Några småspringer, en har en bebis på ryggen.

En kvinna snubblar till, ser ut att ramla, men återfår balansen just framför en begagnad t-tröja med trycket:

More hope!

More humanity!

More love!

Budskapen känns lika fjärran som H&M:s tal om ”schysst mode”.

Containrarna tycks utslängda mitt i myllret. Många kommer från den danska fraktjätten Maersk. Vi noterar spårnings­nummer, fyra bokstäver och sex siffror.

Senare ska vi söka i databaser och notera namnen på städerna de skickats hit från: London, Rotterdam, Bremerhaven, Toronto och Le Havre.

Planen är att tala med importörerna och försöka ta del av orderlistor och fraktsedlar. På så sätt kommer vi kunna se om H&M:s tre partners –Textrade, Alta-West och Re Textil – också skickar balar hit.

Men när fotografen höjer kameran förändras stämningen.

– Vilka är ni? frågar en uppjagad man. Varför vill ni förstöra våra affärer?

Han ställer sig bredbent framför oss, blockerar vår väg. Tvingar fotografen att radera varje bild.

Sedan kör han iväg oss från kvarteret.

Klädförsäljningen har trängt ut från marknaden. Den fortsätter längs infarts­vägar och järnvägs­spår, utmed korsningar och rondeller.

Accra är en enda marknad av varor ingen vill ha.

Chefen för stadens avfalls­hantering Solomon Noi är en reslig man klädd i färgglad skjorta. Han tar emot oss i det pompösa stads­husets pelar­entré, där bröllops­paren tar sina bilder.

Med sitt ljusa sinnelag erkänner han det hopplösa i sitt uppdrag. För fyra år sedan exploderade allt – bokstavligen .

Traktorerna kunde inte längre köra runt på stadens soptipp, eftersom plaggen snodde sig runt hjulen. Polyester­kläderna lade sig som ett lock ovanpå det organiska avfallet. På djupet bildades gaser, som inte kunde komma ut.

– Trycket ökade och ökade tills…

Han knäpper med fingrarna.

– Allt smällde i luften.

Sedan dess har kläderna tippats överallt i staden, längs vägar, i kanaler och sjöar. Solomon Noi bedömer att 40 procent av textilierna som kommer till Kanta­manto-marknaden kastas direkt.

– Till stora delar handlar det om export av sopor. Ett sätt för er i Europa att komma undan ert eget avfallsproblem.

Accra skulle behöva bygga nya tippar. Men att ta av de pengar som annars skulle gå till skolor och sjukvård är orimligt, menar avfallschefen.

– Vi tycker att modekedjor som H&M ska betala för skadorna deras kläder skapar här.

Varje försök att prata med importörerna misslyckas, men vi är fast beslutna att följa spåret till dess slut.

Vi vänder oss till två välrenommerade undersökningsföretag, som samlar in och tillhandahåller handelsdata online. I ett formulär anger vi den internationella varukoden för begagnade kläder: 6309.

Därpå skickar vi vårt önskemål: detaljerade listor över exporten från Tyskland till Ghana från årsskiftet och fram till nu.

Liz Ricketts är medgrundare till The Or Foundation. Vi möter henne på ett luftigt kontor, ett stenkast från marknaden.

– Alla stora modemärken över­producerar kläder. Hela deras affärs­modell bygger på det. Resultatet drabbar människorna här, säger hon.

Enligt Liz Ricketts innehåller varje klädbal som kommer hit, oavsett exportör, mängder av trasiga och osäljbara kläder. Nu kräver hon att västvärlden upphör med det hon kallar ”avfalls­kolonialism”.

– Vi vill att de stora klädmärkena kommer hit, ser problemet och tar sitt ansvar. Och de måste minska produktionen. Det tillverkas helt enkelt för mycket kläder i världen.

Kanske finns en del av lösningen en våning ner, i det egna skrädderiet. Tidigare huvud­bärare och säljare har tränats till att bli sömmerskor. Nu ägnar de sig åt att förlänga och förkorta, lappa och laga. Bort­klippta bitar och trasor förvandlas till nya skjortor och klänningar.

Det är plagg som inte liknar andra. Unika stilar. Slow fashion.

Sådant som man alltid har ägnat sig åt här. Som vi i väst glömt bort, men kommer behöva lära oss igen.

Vi passerar en jätteskylt över landets första ledare och frihets­hjälte Kwame Nkrumah. Den är sponsrad av ett oljebolag.

Ghana är en öppen marknad. Det är frihandel och utbud och efterfrågan.

Och samtidigt: ett system där fartyg försvinner med kakao, guld och timmer och återvänder med oönskade kläder.

En nordisk rapport beskriver hur textil­exporten på senare år blivit allt mer långväga: sådant som tidigare kunde skickas till Östeuropa går inte längre att sälja där. Ett överflöd av kläder ska avsättas på en krympande marknad.

En tanke växer sig stark:

Det är inte människorna här som vill ha våra kläder. Det är vi som vill att de skeppas hit.

Nere vid havet drömmer fiskaren Joshua om att stränderna ska rensas. Men ingen har svar på hur det ska gå till.

Molnen drar ihop sig över oss. Snart börjar regnperioden. Då kommer klädberget att rasa och allt vräkas ut i havet.

Skjortan du köpte, men aldrig riktigt gillade. Byxorna du ledsnade på. Allt ska hamna på botten, och spolas mot sanden, samma väg som sköldpaddorna en gång brukade tumla in.

Gröna budskap fortsätter att ropas ut. Omställningen går enligt plan. Återvinningen ska öka. Kunderna kan lugnt fortsätta shoppa.

Avståndet från H&M:s huvudkontor är 617 mil. Men inget här sker av en slump.

Allt är sammantvinnat, som plaggen på stranden.

Havet fylls av mikroplaster och fisken dör och till sist kommer cirkeln att sluta sig.

Fotnot: Aftonbladet har sökt H&M för en intervju med möjlighet till följdfrågor. Modekedjan har valt att svara genom en skriftlig kommentar. Där uppger Harsha Bammanahali, head of reverse supply chain: ”H&M-gruppen är kategoriskt emot att kläder blir avfall och det går helt emot vårt arbete för att skapa en mer cirkulär modeindustri.”

Läs H&M:s svar i sin helhet samt svar från Boer Group och Remondis här.

Beräkningen av antalet plagg har utgått från en genomsnittsvikt för herr-, dam- och barnkläder på 300 gram.

 Här får du senaste nytt om klimatet – varje dag