Sambon är krigsfånge: ”Vi kommer få uppleva lycka”
Publicerad 2023-03-14
Olenas sambo är krigsfånge i Ryssland.
Själv bor hon i Sverige, och kämpar för att få honom fri.
– Jag kommer att krama honom hårt om han kommer hit. Efter sådana hemskheter som vi varit med om måste vi alldeles säkert få uppleva lycka, säger Olena med tårar i ögonen.
Olena Olkhovska, 35, bodde i ukrainska Mariupol vid Azovska sjön när Ryssland invaderade landet 24 februari förra året.
Efter några dagars flygbombardemang flyttade hon och sonen Artem, 10, till broderns bostad, som var lite säkrare.
Men när fönsterrutorna i hans lägenhet gick i bitar blev det snart minusgrader inomhus.
Då öppnade broderns granne dörren. Där bodde de tio personer i en tvårummare utan elektricitet, rinnande vatten och värme. Måltiderna tillagades över öppen eld utomhus, vid flerbostadshusets ingång.
– Det var ont om både mat och vatten. Vi gav till de fyra barnen i första hand, berättar Olena.
De sista fyra dagarna i hemstaden satt de i husets källare. Klockorna kunde ställas efter flygbombningarna, som alltid började klockan fyra på morgonen.
Raderade alla bilder
Den 17 mars hade ryska soldater ”befriat” området där de bodde. Olena och Artem lämnade då liken på Mariupols gator och for med en fullsatt evakueringsbuss österut. Strax före ryska gränsen fick hon uppkoppling och kunde i sista stund ringa sambon som var kvar i Mariupol:
– Han sade att jag måste radera alla bilder i telefonen innan vi passerade ryska gränsen, det var för farligt att ha dem kvar, säger hon.
I en timme förhördes Olena av FSB-officerare, som kontrollerade hennes telefon mycket noggrant. De hittade varken bilder på eller telefonnummer till sambon, som försvarade Mariupol mot ryssarna. Om deras relation upptäckts hade Olena troligen fängslats.
– De ställde alla möjliga frågor. Men jag sade inget om min sambo. Till slut kom vi igenom, Gud ske ära, säger Olena, som inte en enda gång under resan genom Ryssland mot finska gränsen tog kontakt med sambon.
Återförenad med sambon – i sina drömmar
Sedan 26 mars lever Olena och Artem med sina krigsminnen i Bandhagen. Båda har ofta mardrömmar och sonen mådde i början mycket dåligt, han fick återkommande panikattacker. Fortfarande måste Olena förvarna de dagar flyglarmet testas i Stockholm, så att han inte blir rädd.
– En dag när vi satt och åt föll en lampa i golvet. Min son kastade sig under bordet och frågade oroligt ”mamma, vad var det?”, säger Olena.
I sina drömmar är hon ibland återförenad med sambon, men i verkligheten är han krigsfånge i Ryssland. Olena vill inte att Aftonbladet publicerar vare sig namn eller bild på honom.
– Om ryssarna ser att en soldat ägnas stort intresse så höjer de priset för honom, då kräver de fler personer i utbyte vid en fångutväxling, säger Olena.
Vill träffa Kristersson
Vid krigsutbrottet var sambon anställd inom ukrainska kustbevakningen. När han försvann den 20 maj ingick han i försvarsstyrkan vid stålverket Azovstal i Mariupol.
– När Ukrainas president gav order om att soldaterna skulle hålla sig vid liv lät han sig tillfångatas. Sedan 30 april har jag inte fått något meddelande från honom. Då skrev han ”var inte orolig för mig, allt är okej”, säger Olena.
Hon vet i alla fall att sambon var vid liv den 6 december, när två officerare från hans förband fångutväxlades och kunde berätta att de hört hans namn ropas upp utanför en granncell.
Olena har, som hon själv säger, en ”galen dröm” om att få hjälp av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och Sveriges statsminister Ulf Kristersson:
– Situationen är hemsk för de ukrainska krigsfångarna. Jag skulle vilja be Zelenskyj och Kristersson om hjälp att få ut min sambo och andra ur hans förband, och sedan få honom rehabiliterad i Sverige, säger Olena.
Lägenheten har bombats sönder
Själv har hon fått jobb som manikyrist i Stockholms centrum, och sonen går i en svensk skolklass. Efter att han i början utsatts för mobbning och länge inte velat gå till skolan har situationen nu blivit lite bättre.
I april förra året fick hon besked om att familjens lägenhet i Mariupol hade bombats sönder.
– Så nu betalar jag 3000 kronor i månaden på ett lån för en lägenhet som inte längre finns, konstaterar Olena.
Hon hyr en tvårummare nästan utan möbler i andra hand i Bandhagen, för 10 000 kronor i månaden. Olena jobbar heltid och tjänar omkring 20 000 kronor i månaden. Flyktingbidrag får hon inte längre eftersom hon ordnat jobb själv.
Framtiden är högst oklar:
– Jag önskar bara att min man ska befrias. Men var vi ska bo och hur vi ska bygga vårt liv vet jag inte, säger Olena Olkhovska.
Sonen Artem vet i alla fall vad han ska göra om pappa kommer till Sverige: ge honom en stor kram.