CSN kommer förfölja mig ända till dödsbädden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varje gång jag får ett brev från CSN så blir jag illa till mods. Jag tänker att mitt nu 10-åriga förhållande med den här myndigheten aldrig kommer att ta slut. Jag kommer att brevväxla med CSN tills jag blir gammal. De kommer inte att släppa taget om mig, inte ens på dödsbädden, där jag med liggsår och svår starr kommer att tvingas läsa deras förbaskade brev med förstoringsglas och darrande hand.
Mitt förhållande med CSN var dåligt redan från börjat. Och sen blev det bara värre. I dag är CSN den bokstavsförkortning som äcklar mig mest av alla på jorden.
Jag var 20 år, jag hade just börjat studera filosofi. Varje del av mitt intellekt glödde och sprakade!
Vid uppropet blev jag informerad om det här med CSN och studielån. Jag fyllde i pappren noga och skickade in. Tre veckor senare fick jag svar: ”Blanketten är ifylld med en svart kulspetspenna. Den måste fyllas i med en blå kulspetspenna.”
Sedan följde motgångarna på varandra. Jag försökte ringa dem, men det var mycket svårt då de hade telefontid endast mellan tio och tolv. Torsdagar. Och varje gång man faktiskt kom fram så var det någon sur tant som satte prestige i att inte ge ett enda besked. Det enda hon sa var: ”Jag skickar en blankett.” Dessa otaliga CSN-blanketter, jag har lådor fulla av dem kvar i mitt hem.
CSN gjorde allt för att jävlas med mina studier och på den tiden var jag så svag att jag underkastade mig.
Jag trodde att jag skulle känna tacksamhet för att över huvud taget bli påtänkt för att få låna pengar av dem. Jag insåg inte att det rörde sig om pengar som jag hade rätt till. Pengar som de var skyldiga att ge mig. Mina pengar!
Men jag överlevde denna terror! Jag klarade mig ur studierna och tog mig ut i arbetslivet. Jag var en fri människa. Det tog ett år och så var CSN tillbaka i mitt liv.
Nu ville de ha tillbaka pengarna de så slarvigt hade lånat ut. Och jag förstod ingenting av de olika summorna, som var uppdelade i annuitetslån, återkrav, skulder och avdelade i före eller efter vissa år. De skickade bara obegripliga siffror till mig. Och ett inbetalningskort.
Jag svarade omedelbart med ett skriftligt brev: ”Era papper är utskrivna med laserskrivare. De måste skrivas ut med bläckstråleskrivare.”
Och så inväntade jag deras svar. Som kom efter en månad. Samma typ av brev, men det stod ”påminnelse ” längst upp och summan hade stigit med 500 kr.
Min tillbaka-kaka slog tillbaka mot mig själv. Sådana är de, CSN. Sveriges Stasi. Ett samhällets gift som jag aldrig kommer att bli av med.