Golda Meir jagades ut ur Ryssland och grundade Israel
Uppdaterad 2023-10-10 | Publicerad 2023-10-06
Golda Meir blev historisk som en av Israels grundare.
Som politiker beskrevs hon rakryggad och som ”den ende mannen i regeringen”.
– Det finns en typ av kvinna som inte låter maken krympa hennes vyer, sa hon själv.
Hon föddes 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Kiev i dåvarande kejsardömet Ryssland i en fattig familj. Antisemitismen var utbredd. Hennes första barndomsminne var att hon var livrädd.
Hon mindes att hennes pappa försökte förstärka entrén till det lilla hus de delade med en annan familj – för att slippa undan mobben som skrek efter blod utanför.
– Jag kan fortfarande tydligt höra förföljarna som var på väg att slå ned på oss. Jag visste att det hade något att göra med att vara judisk. Packet brukade dra genom stan, svingande knivar och stora käppar, ropande ”Kristusdödare” samtidigt som de letade efter judar och ville göra förfärliga saker med mig och min familj … än i dag minns jag hur rädd jag var. Och arg över att allt min pappa kunde göra för att skydda mig var att spika ihop några plankor i väntan på att huliganerna skulle komma, skrev hon i sina memoarer ”My life” från 1975.
Flydde hemmet och giftermålet
1906 emigrerade hela familjen till USA, till Milwaukee i Wisconsin, där pappan jobbade som snickare och mamman hade en speceriaffär.
När Golda var tio år blev hon aktivist efter att hennes skola, Fourth Street School, bestämt att alla studenter skulle köpa nya böcker. Något varken Golda Meirs familj eller någon annan i det judiska grannskapet hade råd med. Så Golda och hennes vän Regina Hamburger startade en studentklubb för att samla in pengar till nya böcker. De satte ihop en föreställning där Golda Meir reciterade dikter på jiddish inför en betalande publik. Efteråt kallade hon det sin första publika insamling.
När Golda blev tonåring ville hon fortsätta plugga, men föräldrarna ville att hon skulle gifta sig i stället. Hon rymde hemifrån och flyttade in hos sin syster Shenya Korngold i Denver, Colorado. Där gick Golda Meir high school och träffade systerns passionerade sionistvänner som fyllde Shenyas lägenhet varje kväll samtidigt som de diskuterade socialism och hur de bäst kunde skapa en judisk stat.
En av de intellektuella som kom till systern lägenhet var Morris Meyerson, som 1917 blev hennes make. Planen var att flytta till Brittiska Palestinamandatet, som tidigare var en del av det Osmanska riket , men den stoppades på grund av första världskriget.
I stället pluggade hon till lärare på dagarna och undervisade immigranter och barn i jiddish på kvällarna.
Förhandlade i förklädnad med en kung
Men 1921, när hon var 23, blev flytten av för henne, maken och storasystern. I Brittiska Palestinamandatet jobbade de på kibbutzen Merhavia strax söder om Nazareth, Golda basade bland annat över kycklingarna. Senare flyttade paret till Tel Aviv innan flytten till Jerusalem där parets barn, Menachem och Sarah, föddes.
Under andra världskriget blev hon en kraftfull röst för sionisterna när hon förhandlade med britterna. 1946, när britterna grep och fängslade många judiska aktivister, arbetade hon för frisläppandet av sina vänner och många judiska krigsflyktingar som hade kränkt immigrantförordningen genom att bosätta sig i Palestina.
1947, med ett hotande krig mellan judar och araber, klädde hon sig som en arabisk kvinna och korsade gränsen in till emiratet Transjordanien. Där höll hon hemliga samtal med kung Abdullah för att han skulle hålla sitt land utanför ett krig. Hon misslyckades.
Men samma år lyckades Golda samla in 50 miljoner dollar, drygt 550 miljoner kronor, i USA till stöd för Israels sak. Det fick David Ben-Gurion, landets förste premiärminister, att kalla henne den ”judiska kvinna som fick tag på pengar som gjorde staten möjlig”.
Tog sig an Ryssland
14 maj 1948 skrev 24 personer under Israels självständighetsförklaring. Golda var en av två kvinnor som skrev under. Den andra var Rachel Cohen-Kagan, ordförande för Wizo (internationella zionistorganisationen för kvinnor).
– Staten Israel! Mina ögon tårades och mina händer skakade. Vi hade gjort det. Vi hade sett till att en judisk stat existerade – och jag, Golda Mobovich Meyerson hade upplevt den dagen. Vi hade återskapat det nationella judiska hemmet, skriver hon i sina memoarer.
Dagen efter attackerades den nyfödda staten av militära styrkor från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien.
Golda utsågs samma år till den första israeliska ambassadören och skickades till Moskva i Sovjetunionen. Där levde judarna under konstant hot att bli arresterade eller mördade om de avslöjade sin judiska identitet. Judarnas viktigaste högtid, jom kippur, fick inte firas, att lära ut hebreiska var förbjudet, det var också olagligt för sovjetiska judar att ha judiska böcker hemma. Sovjetiska myndigheter meddelade Golda att sovjetiska judar inte hade något gemensamt med staten Israel.
”Den ende mannen i regeringen”
På Rosh Hashanah 1948, det judiska nyåret, tog hon sig till Koralsynagogan i sin roll som ambassadör för Israel. Där hade 50 000 av Moskvas judar samlats för att träffa henne.
– Inom några sekunder hade de omringat mig och lyfte mig nästan, var nära att klämma mig, och de sa mitt namn om och om igen, skriver hon i memoarerna.
När hon kom tillbaka till Israel 1949 valdes hon in i Knesset för socialistiska Mapai och utsågs till Israels första arbetsmarknadsminister. Bara två år senare hade landets befolkning fördubblats – från 800 000 till 1 600 000. Judar från alla delar av världen vallfärdade för att bosätta sig i pyttelandet som är mindre än Västernorrland.
Som arbetsmarknadsminister var hon ansvarig för bostäder och arbetstillfällen för de fattiga immigranterna. En näst intill omöjlig uppgift, men hon bröt inte Israels löfte om att erbjuda ett hem och en fristad för varje jude.
David Ben-Gurion sa att Golda Meir var ”den ende mannen i regeringen”. Hon var också den första kvinnan att kallas Järnladyn. Den andra var brittiska Margaret Thatcher, i slutet av 1970-talet.
Var skeptisk till premiärministerposten
1956 utsågs hon till världens då enda kvinnliga utrikesminister, den tredje kvinnan någonsin, samtidigt ändrade hon sitt efternamn till Meir, hebreiska för belysa eller upplysa. Hon hamnade mitt i Suezkrisen. Brittisk-franska Suezbolaget skulle driva verksamheten i kanalen mellan Röda havet och Medelhavet fram till 1968 innan Egypten skulle ta över. Men egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassel beslöt att ta över den redan i juli 1956. Storbritannien, Frankrike och Israel gick till attack i slutet av oktober och invaderade Egypten. Först i april året efter öppnades kanalen för sjötrafik igen.
1965 pensionerade hon sig från utrikesministerposten efter att ha fått hjärtproblem, dessutom hade hon diagnostiserats med lymfcellcancer.
Pensioneringen varade inte länge. Premiärminister Levi Eshkol dog plötsligt av en hjärtattack i februari 1969. När Golda Meir fick frågan om att ställa upp visste hon att en ”70-årig farmor och mormor knappast var den perfekta kandidaten att leda en 20-årig stat”, men hon gick med på det. Tanken var att hon bara skulle sitta till valet under hösten. Men det vann hon.
Gisslandrama i München
Tiden som premiärminister blev skakig.
5 september 1972 mördades två israeliska idrottsmän av palestinska gruppen Svarta september i OS-byn i München. Nio israeler togs som gisslan. Svarta september krävde att Israel skulle frige 234 palestinska fångar. Israel vägrade. Efter förhandlingar med Willy Brandt fördes gruppen och gisslan till militärflygplatsen Fürstenfeldbruck. Västtysk polis och militär öppnade eld, då dödade Svarta september sin gisslan, nio israeliska idrottsmän och tränare. Fem av Svarta septembers medlemmar dog.
6 oktober 1973 startade jom kippur-kriget, då Syrien och Egypten gjorde en överraskningsattack mot Israel just på jom kippur, försoningsdagen. Målet var att tvinga bort Israel från Golanhöjderna och från Sinaihalvön. Kriget varade i 19 dagar och 2 700 israeler tvingades sätta livet till. Med Richard Nixons och USA:s hjälp vann Israel kriget. Goldad Meir har sagt att hon i resten av sitt liv ångrade bittert att hon inte kallade in reservtrupper tidigare.
Det blev droppen
Golda Meir var lika populär som kritiserad. Men misslyckandet under jom kippur-kriget fick henne att avgå som premiärminister 1974.
Hon lämnade politiken, men slutade aldrig att engagera sig. 1976 träffade hon Henry Kissinger under en USA-resa för vad hon beskrev som ”bara en vänskaplig konversation”. Kissinger kommenterade: ”Vi är gamla vänner och vi diskuterade situationen i Mellanöstern”.
Golda Meir dog 8 december 1978 i Jerusalem, då hade hon varit sjuk i lymfcellcancer i tolv år. Hon blev 80 år.
Källor: Milwaukee Journal Sentinel, Jewish News Weekly, BBC, Jewish Telegraphic Agency, National geographic, New York Times och Sun Sentinel.