Restaurangen med folk från 20 nationer
Uppdaterad 2015-11-16 | Publicerad 2015-11-14
På sportbaren i Kista är ruljangsen inför kvällen i full gång.
Gästerna droppar in. Inte mycket skiljer den här restaurangen från andra.
Möjligen en detalj.
Personalen kommer från närmare 20 nationer.
Restaurangchef Lars Sandström samarbetar med arbetsförmedlaren Ayse Andersson för att få flyktingar i jobb. Hon matchar nyanlända mot arbetsgivare, han är en av dem som tar emot.
Det handlar om instegsjobb och nystartsjobb – en i starten subventionerad anställning som ska göra det lättare för flyktingar att komma in på svenska arbetsmarknad.
Och de lyckas.
– 80 procent av de som kommer till oss den här vägen funkar alldeles utmärkt. En del är fantastiskt duktiga, drivna och motiverade, säger Lars Sandström.
Till den här arbetsplatsen kommer i första hand människor med lägre utbildning.
Lars Sandström ser i princip bara fördelar.
– Störst är mångfalden. Vi lär oss alla nya kulturer. Det är en win-win-situation. Jag ser varje dag hur arbete är vägen till integration. Men vi hade inte vågat göra en sådan här satsning utan bidrag. Att anställa nyanlända, som inte kan svenska, innebär alltid en liten uppförsbacke i början.
– Men de vill ju verkligen jobba.
Ett av syftena med instegsjobben är att förena förvärvsarbete – en egen försörjning – med språkutbildning, SFI.
– Svenskan utvecklas så mycket fortare när människor har ett jobb att gå till. De får någonstans att ta sats ifrån och bli en del av Sverige, säger Ayse Andersson.
”Vi flyr ju för att få möjligheten att bidra”
När talibanerna förstod att Fardeen Ghaffari, 27, jobbade för USA:s administration i Kabul visste han att det var kört. 2013 flydda han till Sverige. Han kunde ingen svenska, men flytande engelska.
Ett halvår senare fick han jobb som hantlangare i köket. En försörjning – och en väg att lära svenska.
– Att få jobb. Det betyder allt. Får man rätt att bo i Sverige har man som invandrare en skyldighet att visa respekt för samhället och bidra. Och det är ju de vi vill. Det är ju därför vi flyr våra hem och lämnar våra familjer – för att att vi inte har den möjligheten att bidra och utvecklas där.
Jobbar för rätten att bli en del av samhället
Mohammad Zarzar, 25, hade bara ett år kvar på juristlinjen. När bomberna föll över Damaskus för tre år sedan flydde han ensam över havet och upp genom Europa.
Sedan ett år diskar han på heltid i Kista.
– Det bästa med Sverige? Att det är ordning och reda här, regler att förhålla sig till. Det gör livet så mycket enklare och öppnar så många fler möjligheter. Jag gillar regler.
Han hade gärna fortsatt plugga klart till jurist.
– Men jag hade ju bara ett år kvar i Damaskus – här måste jag börja om från början. Det är tufft. Nu prioriterar jag att jobba – för att kunna försörja mig och min familj. Min mamma och systrar är här nu, bara pappa är kvar i Syrien.
– Jag jobbar för min rätt att bli en del av samhället.
”Jag pratar hela tiden – jobbet tvingar mig”
Isaac Kisozi, 31, flydde från Uganda via Kenya till Sverige för ett par år sedan. Bodde första året i ett asylboende i Boden i dag hyr han ett rum i Sollentuna.
Från Uganda har han med sig grundskola och gymnasium, 13 års studier, och erfarenheter från byggen. Sedan ett år diskar och städar han i restaurangen i Kista.
– Jobbet ger frihet, frihet att börja ett nytt liv. Om några år? Då jobbar jag som kock i ett kök. Kanske här.
Samtidigt med jobbet har han lärt sig svenska på SFI.
– Bara man lär sig språket är det lätt att komma in i det svenska samhället. Jag pratar hela tiden. Jobbet tvingar mig, säger han.
Det flyr de från – och så många får stanna i