”Jag vill att hela världen ska se”

Oleksanders son dödades bakom det rosa huset i Butja

BUTJA. Massakern chockade en hel värld. 

Ett år senare är ”Dödens väg” i Butja full av liv igen.

Men Oleksandr Turovsky, 68, saknar fortfarande ord varje gång barnbarnet frågar:

– Varför gömde sig inte pappa – han hade ju lovat?

Marken har skurats ren från blodfläckar och likdoft.

Bara skotthålen i stentrappan är kvar.

Oleksander Turovsky, 68, rättar till den ukrainska flaggan som vridit sig kring i vinden. Sedan backar han och fäster blicken på de åtta porträtt som hänger på tegelväggen.

Plätten han står på är lerig, med sneda cementplattor. Den är bara tio kliv stor. Anspråkslös.

Men adressen har ekat över världen:

Jablunskagatan 144.

Bilderna på den bestialiska massakern, här från bakgatan i Butja, är några av de mest spridda under hela krigsåret.

Förloppet är väl dokumenterat.

En övervakningsbild från 4 mars i fjol visar hur nio män vallas över gatan, på led med nedböjda huvuden, av soldater med dragna vapen.

Butja hade just ockuperats av ryska styrkor. Den grönskande förstaden, tre mil utanför Kiev, blev snabbt en bas för ryssarna för att kunna angripa huvudstaden.

En månad senare tvingades ryssarna dra sig tillbaka från norra Ukraina, efter intensivt motstånd från ukrainska styrkor.

Då avslöjades krigets brutalitet i de ockuperade områdena – och sände chockvågor över kontinenten. 

– Detta är folkmord, sa Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.

Längs gatorna i Butja hade ryssarna dumpat lokalbefolkningens kroppar. Flera var bakbundna, avrättade på nära håll med ett nackskott. Man fann massgravar. Tortyrcentraler. Systematiska våldtäkter.

På anklagelser om krigsbrott, har Ryssland svarat att bilderna är fejkade, att lik placerats ut i efterhand.

Men satellitbilder visar att kropparna lämnats att ruttna i veckor. Avlyssnade samtal avslöjar dessutom att ryssarna talade om ”zachistka” – utrensning. 

De hade listor, förberedda av underrättelsetjänsten och gick dörr till dörr för att identifiera personer. Den som misstänktes hjälpa ukrainska trupper avrättades.

Totalt fann polisen 450 mördade invånare i Butja. Orten, som före kriget hade runt 30 000 boende, kommer för alltid vara synonymt med brutala övergrepp.

För invånarna blev Jablunskagatan känd som ”Dödens väg”.

Längs sträckan fann man runt 40 lik. Och bakom det rosa huset – husnummer 144 – hittades de män som leddes mot sin avrättningsplats den där vårmorgonen.

Åtta kroppar, med förvridna ansikten. En av dem, var Oleksandr Turovskys son. Svyatoslav Turovsky blev 35 år.

När han hittas har han på sig en brun hoodie. Öppen mun, gulgrå hy, urgröpta ögon. Skjuten tre gånger på nära håll.

– Jag vill att hela världen ska se bilderna, för att se vad jävlarna har gjort. Monster, säger Oleksandr Turovsky, och knyter nävarna.

När Aftonbladet besöker Jablunskagatan – eller ”Äppelträdsgatan” på svenska – är huslängan full av liv igen. Bostäder renoveras, posten levereras, ett äldre par jäktar med matkassar.

Spåren av terror är borta.

När vi fortsätter köra genom Butja pekar Oleksander var han såg ryssarnas stridsvagnar.

Var du rädd?

Han levde under rysk ockupation i ett par dagar, men lyckades sedan fly till Kiev. Sonen var kvar. Han hade gått med i Ukrainas territoriella försvarsstyrka, civila som anslutit sig till försvaret, och ville skydda Butja.

Klockan 06.18 på morgonen, den 4 mars fick Oleksander sista sms:et från honom.
”Vi är 8 stycken, en gammal man räddade oss. Jag kan inte höra av mig mer, ring mig inte.”

Timmar senare leddes han mot sin död.

Oleksander visar runt i hemmet, en trappa upp i ett lägenhetskomplex. Varje krypin är ett kalejdoskop av färg och mönster; glittertapeter, heltäckningsmattor och gobelänger.

Längs ena kortänden har han byggt ett altare med fotografier på sonen. 

– Här var Svyatoslavs tonårsrum. I dag får ingen sova här, säger han. 

Med handen visar han vart sängen brukade stå. Bläddrar i fotoalbumen från semestrarna. Svyatoslav gillade att åka till Italien och att fiska, berättar han.

– Sista bilden vi tog.

På kortet som Oleksander håller i bär Svyatoslav vit kamouflagedräkt, hjälm, ett försiktigt leende. Första dagen i civila försvaret.

Det var en vän som först ringde och berättade för OIeksandr att han hört Svyatoslav dödats brutalt. Att ögonen var borta.

På bårhuset i centrala Kiev sa de ”Även om jag skulle släppa in dig så kommer du inte kunna identifiera honom, vi fått in 50 personer här just nu. Du kommer inte hitta honom”.

Jakten fortsatte. Ett par dagar senare – på sin födelsedag – fick Olekander möta en åklagare som visade honom bilderna från gränden. En och en. Vissa täckte åklagaren för med handen. ”Tro mig du vill inte se”. Ändå kände han igen sonen direkt.

– Jag ville bara kräkas, säger Oleksander.

Ett år har gått sedan Äppelträdsgatan förvandlades till dödens väg. Men städade gränder läker inte såren.

– Han brukade komma hit varje dag efter jobbet, klockan 18, börjar Oleksandr och sätter sig i den gröna soffan.

Han andas tungt och snabbt så fort han tänker på det. 

– Om jag inte hade haft mina problem med benen, så hade jag också stått där på frontlinjen! Trots att jag är 68 år. Jag hade stått där – för att försöka vrida nacken av dem allihop.

En knackning på dörren.

Sedan snabba fotsteg, och ett yrväder i rosa mössa kastar sig i Oleksanders famn.

Anastasia, 5, lämnar över en gåva. En chipspåse. Plötsligt lyser Oleksander.

– Och det här … är Svyatoslavs dotter, skrattar han så att guldtanden skymtar fram.

De kramas och Oleksander snurrar runt, runt. Flickan med den isblå blicken som gått i arv, för armarna rakt ut, som ett flygplan. Tofsarna virvlar av farten.

– Hon gillar också Italien – precis som sin pappa, säger han stolt. 

– Ciao, ciao, svarar Anastasia.

Hon är ledig från förskolan ett par dagar, eftersom ukrainska myndigheterna anser att det finns en förhöjd risk för nya missilattacker kring årsdagen för ryska invasionen.

Tillsammans kikar farfar och Anastasia på de medaljer som Svyatoslav fått postumt. Hon gör stora ögon. 

Oleksander säger att barnbarnet då och då ställer obekväma frågor. 

Om sådant han inte kan svara på.

– När hon går förbi kyrkogården på väg till förskolan säger hon alltid ”här ligger min pappa”. Och fortfarande undrar hon: ”Varför gömde sig inte pappa – han hade ju lovat?”.