”Hotellet har haft problem med sådana”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-11

Rosita fick inte ta kaffe på diskrimineringskonferensen – kördes bort av personalen

Rosita Grönfors åkte till Norrköping för att på Grand Hotel delta i en konferens om diskriminering.

Hotellet hade nyligen installerat en kaffeautomat i foajén. Där kunde gästerna hämta gratis fika, en fin service men också en källa till bekymmer för hotelledningen.

Möjligheten fanns att folk smet in från gatan för att okynnesdricka. Dagligen diskuterade de anställda på Grand därför hur de på bästa sätt kunde bevaka kaffeautomaten så att ingen otillåten förtäring förekom. Personalen instruerades av hotelldirektören Krister Eriksson att hålla uppsikt.

Detta kanske låter Grönköpingsaktigt, ja, en smula löjligt. Men det var den förklaring Eriksson senare gav i tingsrätten.

Frågan gällde varför den vaksamma personalen dök på Rosita Grönfors så fort hon närmade sig automaten.

– Du får inte ta kaffe här. Det är bara för hotellets gäster.

Hon blev tillsagd en gång.

Två gånger.

Tre.

Fyra.

Samma dag.

Detta uppgav Rosita Grönfors i sin anmälan till diskrimineringsombudsmannen. Låt mig i rättvisans namn säga att antalet kontrolltillfällen i tingsrätten kokades ner till tre, och att hotellet försökte pruta till två.

”Problem med sådana”

Det viktiga är att ingen av de andra konferensdeltagarna råkade ut för kaffekontrollen. De behövde inte visa upp rumsnyckeln och peka på sin namnskylt på bröstet som visade att de befann sig i lokalerna i legitima ärenden.

Det berodde naturligtvis på att Rosita Grönfors till skillnad från dem var klädd i de finska romernas traditionella långa, vida kjol. Detta medgav också flera i personalen. Receptionisten sa, när Grönfors protesterade mot behandlingen, att hotellet ”haft problem med sådana”.

När Grönfors tillsammans med två kolleger sökte upp direktör Eriksson förklarade denne att hotellet tidigare hemsökts av romska rånarligor.

Fallet Rosita Grönfors har jag fiskat upp i diskrimineringsombudsmannens diarium. Det inträffade den 6 december 2006. Göta hovrätt fastställde tingsrättens dom den 19 maj i år: Grand Hotel i Norrköping ska betala 8?000 kronor i skadestånd.

Av 30 domstolsärenden och förlikningar som DO redovisar för årets fem första månader gäller sex romer. Det är inget djärvt antagande att romerna är mer diskriminerade än någon annan grupp i Sverige.

Den korta berättelsen om Grönfors och kaffeautomaten är en nästan övertydlig illustration av fördomar. Hotelldirektören har hört – ingen är dömd eller ens misstänkt – att det förekommit ”personer med romsk härkomst” i samband med stölder på hotellet.

Det räcker som förklaring till varför Rosita Grönfors ska kontrolleras.

”Okej” att diskriminera

Ingen annan etnisk grupp eller nationalitet skulle råka ut för något liknande. En chef på ett förnämt hotell skulle knappast godkänna att hans personal kontrollerar svarta eller araber eller jugoslaver eller norrmän eller någon annan grupp i största allmänhet.

Och om så vore – ingen av oss är fri från fördomar – skulle hotell­direktören hellre kokas levan­de i kökets överblivna flottyr än att han medgav det öppet.

Men romer går bra. Misstroendet mot den gruppen är så kompakt att personalen inte ens förmådde göra en koppling mellan kvinnan de såg och den konferens om diskriminering som pågick på Grand Hotel.

Romerna är den enda grupp som man kan förtala och förakta och ändå ha kvar sitt goda namn som vidsynt och tolerant, en hederlig svensk.

Jag berättade för en kollega, en av Sveriges mest erfarna och aktade journalister, att jag arbetade med ett reportage om romer. Han sa:

– De är hopplösa. Romer kan man inte ha att göra med.

En romsk kvinna anställd i Torsås kommun tvingades uppleva hur arbetskamraterna i hennes närvaro diskuterade hur illa de tycker om ”tattare”. De vände sig inte direkt till kvinnan, ingen pekade på henne och uttryckte avsky. De talade bara, ständigt och jämt, om ”tattare”.

Tvingades be om ursäkt

När trakasserierna pågått över ett år blev kvinnan sjukskriven. Efter en tid började hon arbets­träna. Pratet om tattare fortsatte. När hon inte fick hjälp av sina chefer vände sig kvinnan till DO. Hennes chef ordnade då ett personalmöte där hon fick stå till svars för sin anmälan.

De frågade henne varför hon tog illa upp när de sa ”jävla tattare”. De menade ju inget illa.

Kvinnan tvingades be sina kolleger om ursäkt.

När antidiskrimineringsbyrån i Kalmar sedan ordnade ett möte med personalen argumenterade flera för att det var deras rättighet att säga ”jävla tattare”.

Under en överläggning med DO sa kommunens personalchef Per Lindberg att han ”haft svårt att nå ut med budskapet att de anställda inte ska uttrycka sig nedsättande om romer”.

Detta är alltså Sverige på 2000-talet. Skulle det föresväva en kommunal personalchef att ursäkta sig med att han har svårt att övertyga personalen att inte oupphörligen tala illa om ”negrer”? Skulle inte tro det. Eller att de anställda inte får välja ut en kollega för att då och då misshandla denne? Naturligtvis inte.

DO stämde Torsås på 150 000 kronor. Vid en förlikning betalade kommunen 40 000 i skadestånd.

Romerna står utanför samhället och är därför bortom alla normala krav på bemötande och civiliserad fernissa:

En romsk kvinna vill köpa en bostadsrättslägenhet i Haparanda. Kvinnan och säljaren är överens. Andra boende får nys om affären. Försäljningen stoppas. Ärendet hamnar hos DO. Styrelsen i bostadsrättsföreningen ombeds yttra sig och skriver så här:

”Flertalet av ­boenden på om­rådet har varit och sagt att dom ­inte vill ha romer på området. ­Sirpa frågade Mika och bad honom svara ärligt, skulle du själv, Mika, vilja bo granne med romer? Mika svarade: Nej, det vill jag inte. Då förstod vi att Mika har ångrat sig gällande försäljning av lägenhet till romer. Det var slut på diskussionen och vi var överens.”

MISSTÄNKT KLÄDSEL Den traditionella romska klädseln, som gav Rosita Grönfors problem på Grand Hotel i Norrköping, väcker misstanke hos många.

Under våren har jag träffat många romer i Malmö. De jag intervjuat talar på ett självklart sätt om att ständigt vara utsatt för fördomar, bli ifrågasatt och baktalad. Deras berättelser kan ibland förefalla inbillade, som om de lider av paranoia.

Bland annat därför väljer jag att berätta om fall från DO:s utredningar, eftersom de bär en myndighets objektivitet och tyngd.

Låt mig ändå ta ett par andra små exempel. Djura Ivanov är född i Jugoslavien, fick barn med en kvinna här och invandrade till Sverige 1988. Han såg strax att vuxna romer behövde lära sig läsa och skriva och startade 1998 Irisskolan i Malmö.

– Jag ville sudda bort den negativa stämpeln på oss. Lära mödrar och fäder att läsa så att de kan hjälpa sina barn med läxorna. ­Eller i alla fall förstå att läxorna är viktiga.

Personalen på Irisskolan gick ut på krogen för att ha julfest. Fem etniska svenskar plus Djura Ivanov. Svenskarna släpptes in medan Ivanov stoppades i dörren.

De kan vara födda i Sverige, som Emil Drivhall, 33, men känner sig inte som svenskar.

– Mina kusiner och jag var på resa till Thailand, berättar han. Vi gick på stranden och pratade och träffade några som sa: Är ni svenskar! Var är ni från? Malmö, svarade vi. Då kände jag – wow! Det var ett av få tillfällen som jag betraktats som svensk.

”Vi får utmärkt service”

Han har utvecklat ett beteendemönster för att demonstrera att han inte är tjuv.

– Provar jag ett plagg visar jag väldigt tydligt att jag lämnar tillbaka det. Så att de inte stoppar mig vid utgången.

När han är ute med sina föräldrar eller romska vänner blir de hur som helst betraktade som tjuvar.

– Någon i personalen går alltid efter oss så att vi inte ska stjäla.

Emil ler.

– Det är bra för då får vi utmärkt service.

Leendet är naturligtvis utan någon som helst glädje. Det är ett tillkämpat leende i en tillvaro av ständig förödmjukelse.

”Zigenarungar stjäl”

Emil har en projektanställning på Romskt informations- och kunskapscenter i stadsdelen Kirseberg. Han är gift med en blond helyllesvenska, Anna, som är sjuksköterska.

De har tre söner. Är dessa barn romer eller ”svenskar”? Kan man vara både och? Måste man ha en etnisk tillhörighet?

Att födas i en romsk familj är att födas in i ett öde, att bära sin identitet som en börda.

– Vår äldste, Isac, hade en kompis hemma, säger Anna. Han åt middag med oss. Plötsligt sa han, omedvetet som små pojkar talar: ”Jag får inte ta hem Isac. Mamma säger att zigenarungar stjäl.” Våra barn är uppväxta med att ­höra sådant.