Torbjörn, en hjälte bland uteliggare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I helgen blev jag bestulen på min plånbok och därmed försvann alla mina bankkort. Jag är alltså pank. Det skapar en speciell typ av stämning i min tunna men ändå feta pommesfrites-kropp. På något sätt är jag tillbaka på ruta ett i livet.
Dessutom går jag igenom en lätt depression. Varje gång jag blundar känns det som om jag har bråddjupa klyftor runt alla sidor om min person. Jag står på tå i livet och jag känner att man kanske skulle prova på det här med att döva sinnestillståndet med att supa sig full.
Därför väljer jag att ta mig till Systembolaget. Jag har 80 kronor i fickan, det är min samlade förmögenhet. Problemet är naturligtvis: Vad ska jag köpa för att bli berusad för minsta möjliga kostnad? Jag tittar på ölflaskorna.
7.70 för en öl, det är bra. Billigaste vinet för under 50-lappen, ser man på. En likör, kanske? Plötsligt får jag syn på en man i grön Systembolagetdräkt som på pricken liknar en pyjamas. Ah, expertisen, tänker jag och går fram. ”Ursäkta”, säger jag, ”skulle du vilja berätta för mig hur jag blir full billigast?” Mannen stirrar på mig uppifrån–ner–nerifrån–upp.
Han hatar mig. Han säger att han inte har den typen av kunskap och ursäktar sig. Jag hinner inte ens skrika ”idiot” till honom innan det knackas på min axel och någon väser vid mitt öra: ”Rosita”.
Jag vänder mig om och där står en klassisk alkoholist. Grönskjortan kan fara åt helvete, här har vi den verkliga expertisen på området. ”Rosita, säger du”, säger jag. ”Inget snack”, säger han. ”Varför då”, säger jag och han förklarar att för en flaska rosita får man mest alkoholprocent för pengarna. Vilket ju är vad allt handlar om, både för honom och mig. Jag frågar hur han vet och han svarar:
”Jag har räknat på det där.” Och plötsligt fylls jag av varma tankar om den här mannen. Jag ser framför mig hur han en dag bestämt sig för att lösa den eviga fyllegåtan, lagt ifrån sig sin flaska och börjat räkna.
Hum hum hum, det blir volym gånger alkoholprocent delat med priset per liter. Och så har han kanske rådfrågat sina bänkgrannar och snart står det ett helt gäng fyllon och hojtar och pekar och lägger sig inget den avancerade ekvationen.
Och det blir liv och kiv, kanske börjar någon slåss, men plötsligt skriker någon: ”Rosita!” Och det blir tyst och sedan jubel. ”Ja! Rosita!” Och så ryggdunkningar och några skålar och sen går färden till Systembolaget för hela bunten. Torbjörn, en hjälte bland uteliggare.
Bättre det än att inte vara hjälte någonstans, tänker jag, och får plötsligt ett sting av ångest så starkt att jag måste korka upp min rosita på stående fot.