Tjejer mår dåligt av att bli tafsade på
I går satt jag på jobbet på SVT i Malmö och gick igenom några av de hundratals mejl vi fått in till programmet jag jobbar med. Det heter ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis” och är ett relationsprogram för tonåringar. Jag bläddrade och läste, de flesta mejl var ganska korta och handlade om mens, söta tjejer i klassen, hur man blir ihop och huruvida medlemmarna i programmets panel är singlar eller inte. Men så stötte jag på det här:
”Hej, det är en kille i min franska som sitter brevid mig. Han tafsar på mina bröst och min rumpa och säger saker som: ’Vilken storlek har du på behå? C eller?’ Det irriterar mig verkligen. Jag tycker det är pinsamt att prata om det så jag har inte sagt något till någon. HJÄLP MIG!!!!!”
JAG GREPS VERKLIGEN av det här brevet, jag kände hur mitt engagemang väcktes, jag letade vidare i högarna av mejl. Plötsligt ramlar jag in ett tafs-mejl till, och ett till och ett till, och ännu ett_...! Mejlen är från tjejer i olika åldrar och från olika delar av landet. Vissa mejl är långa, andra korta, men desperationen, hjälplösheten och vanmakten är densamma. Är det så här illa? Vad är det som gått så fel? Vad är det som gör att alla dessa tjejer dagligen tvingas möta så kallade skolkamrater som tror att det går att behandla dem så här?
DESSA TJEJER MÅR SÅ DÅLIGT att de går hem och gråter, känner sig ensamma och kassa och sen har de ingen annan att vända sig till än mig. Det värsta är att de själva tar på sig ansvaret och skäms. Hur har vi kommit till en punkt där dessa killar tror att det är ok att helt enkelt bara luta sig fram och antasta en annan individ utan dennes medgivande? Det tjatas och pratas (och rappas) ju så mycket om respekt ... Respekt hit och dit, men var finns den? Uppenbarligen inte i skolorna, bland tonåringarna, bland dem som snart är de vuxna som ska ut och arbeta, forma och besluta i vårt samhälle.
EFTER 40 MINUTERS LÄSNING VAR JAG ARG! Jag ville åka tillbaks till åttiotalet och köpa upp stora lager av ”rör inte min kompis”-knappar, (ni vet dom där fina handflatorna i vit plast med svart text) ta med dem hem och trycka om dem så att ”kompis” blir ”kropp” och sen åka ut till alla de här brudarna och nåla fast knapparna på deras toppar och sen ställa mig på deras skolgårdar och skrika varje dag i en hel vecka. Det värsta är att det inte ens verkar bli bättre med åren för de här killarna, förra veckan fick jag en hand på baken i en bar.