Can berättar från flyktingläger vid Syriens gräns
Publicerad 2014-12-25
Mustafa Can vinterpratar från ett flyktingläger på gränsen till Syrien.
Berättelsen säger mycket om flyktingarnas tillvaro.
Och kanske lika mycket om vår egen.
Som sommarvärd har han hyllats, kanske mer än någon annan under hela 00-talet. 2003, 2005 och 2014 har Mustafa Cans program räknats till respektive års finaste berättelser.
Det är också med sitt patenterade berättande som han fångar lyssnaren i sitt första ”Vinter i P1”.
Berättar från kriget
Can har tagit sig till turkiska Kurdistan, alldeles vid gränsen till Syrien. Några kilometer söderut ligger Kobane, där kriget härjar. Där terrororganisationen IS mördar oskyldiga.
Men fokus ligger inte på soldaterna, utan på de människor som har flytt. De som har fått sina hem sönderbombade, de som sett sina familjemedlemmar dö.
Vi möter den nioåriga flickan i One Direction-tröja som har utsatts för en våldtäkt. Den sexårige pojken som vill bygga en båt och segla dit där det finns riktiga fotbollsplaner. Kvinnan som fråntogs allt utom en gul sidennäsduk. Mannen som på tre månader har huserat fler flyktingar än vad hela Norge anser sig kunna göra.
Mustafa Can målar sina berättelser på ett sätt som få behärskar. Han gestaltar detaljer så att de tar sig genom radion, in i vardagsrummet. Låter flyktingarnas lidelse bränna i lyssnarens öron.
Stryper berättelsen
Ändå missar han på en punkt. Trots – eller på grund av – sin briljanta gestaltning väljer han bort ljuden från verkligheten. Lyssnaren får inte höra hur bomberna faller i horisonten, inte heller någon av människornas röster.
Det stryper berättelsen på syre, men bara lite. För sammantaget fångar ändå Can det där allmänmänskliga.
Bygger broar
Som skildringen av den 13-åriga flickan som har förlorat nästan allt, hon önskar sig en spegel.
”Längtan efter vanlighet. Att vara på flykt, men egentligen bara vilja förbli sig själv”, säger Mustafa Can.
Det är här programmets styrka ligger. Att Mustafa Can bygger broar oss människor emellan.
Sedan är det upp till oss om vi har hjärta och hjärna att riva dem.