De städar upp efter massakern: ”Levande eller döda”
Publicerad 2023-10-19
BE’ERI/KFAR AZA. Utmed frontlinjen till Gazaremsan riskerar människor sina liv för att ge fiendens kroppar en värdig begravning.
Mitt i kriget pågår enskilda människors kamp för att behålla sin mänsklighet.
– Varje människa är skapad till Guds avbild och vi måste samla ihop den och ge den en värdig begravning, även om det är en Hamasanhängare, säger David Kroizer, 30, en av de svettiga volontärerna i vita dräkter som trotsar både faran, dammet och värmen för att samla ihop de döda kropparna.
Bara ett par kilometer från Gazaremsan, på den andra sidan vingårdarna, samlas volontärer med ansiktsmasker och vita skyddskläder, från organisationen Zaka för att samla ihop liken från Hamasanhängare. Kanske finns det någon israel kvar, men de flesta döda från striderna är palestinier.
Likbärarna får eskort av militären då området betraktas som ett av det farligaste utmed Gazaremsan.
Ett stenkast därifrån har soldater samlat ihop ett par, tre dussin handgranater som de ska explodera på säkert ställe. Själva hanteringen av kropparna är en livsfarlig sysselsättning.
Lite längre ut på åkern hittar minröjarna en död Hamasanhängare. Efter att under minutiöst och koncentrat ha skurit bort hans handgranater i stridsbältet fäster de en lina för att på behörigt vända på kroppen. Ingen vet vilka bombbälten eller laddningar som kan finnas på den andra sidan.
Många av dem är reservister och i likhet med andra israeler har de ett outtömligt samtalsämne: vad är meningen med allt detta? När ska det ta slut?
För soldaten Lior handlar det om att vinna kriget utan att förlora sin själ.
– Vi är inte som dem. Vi kan inte bara döda dem alla. Om tio, tjugo år kommer deras barn som idag är runt tio år vilja hämnas på oss, säger Lior, en 28-årig soldat. Han beskriver sin nyss påbörjade bankkarriär som någonting nästan futtigt.
– Det här är bara ett gruskorn i en tusenårig historia. Men det är ett uppvaknande för många i min generation, säger han.
På vägen ut ur området öppnas dörrarna på en skåpbil och två händer insisterar på att ge lite kall sodadryck till de förbipasserande.
Kriget mellan Hamas och Israel blev en väckarklocka – eller elchock – för miljoner människor i Israel. Att rädda en kanin, eller att ge en fiende en värdig begravning, blir plötsligt en uppgift som några är redo att riskera sina liv för.
Inne i kibbutzen Kfar Aza åker Uriah Braun, 42, och veterinären Vered runt i en dammig Ford, lastad med djurkorgar- och boxar. De stannar till framför ett av de attackerad husen.
En vitblå flagga snarlik den israeliska vajar i takåsen.
– Den är en symbol för fred mellan folken, säger Uriah Braun, 42. Ett par meter bort under samma takås vajar en regnbågsflagga. Mannen som bodde i det här huset Uriahs hemort, kibbutzen Kfar Aza drömde om en värld där folk älskade varandra.
Själv älskade han sina hundar.
Men när Hamas kom och han sprang ut ur huset blev han nedskjuten av terroristerna från den andra sidan stängslet.
I den dödes liv fanns utrymme för kärlek, menar Uriah. Han håller t-shirten över munnen och näsan när han med raska steg går ut ur den lilla enplansvillan i Kfar Aza. Med sig har han en lista på djur som detaljerar uppdraget. Det som intresserar honom i dag är hundarna i huset.
Med raska och lite rycka rörelser stormar Uriah ut ur huset, följd av Vered.
Vered må vara veterinär, men för de två mördade hundarna finns det inte längre mycket att göra. De ligger livlösa, intill varandra längst inne i huset.
Hamas sköt dem också, vid sidan av otaliga andra människor utmed gränstrakten.
Några kilometer därifrån på den andra sidan slätten, inne i Gazaremsan, dör hundratals människor i kriget som nu är ett faktum. Israel beskjuter Gazaremsan regelbundet, från hav, land och luften. Hamas anhängare avfyrar raketer i motsatt riktning. Miljoner människor är på randen till undergång.
Däremellan går Uriah och Vered i raska steg från hus till hus för att samla ihop husdjur, levande eller döda.
– I början fanns det fler tillfällen för glädje, när vi hittade djuren levande, förklarar Uriah.
Han lever fortfarande för de där stunderna av lycka. Vered och Uriah vet att de två kaninerna som nu ska köras till ett tillfälligt fosterhem snart kommer att återförenas med ett barn som inte har blivit bortskämt med lyckliga upplevelser sedan en ansenlig del av kibbutzens invånare mördades.
– Nu är det främst katter vi försöker hitta. Det är svårt eftersom vi kommer hit på eftermiddagen när de ofta sover i värmen. Det är självständiga djur. På kvällen får vi inte komma hit för militären. Då skjuts det alldeles för mycket, säger Uriah Braun som själv är född i den här kibbutzen.
Och lägger till:
– Nej det låter kanske som vrede i min röst, men nu är det faktiskt mes sorg. Vreden kommer senare, säger han under tiden som Vered försöker locka fram en katt med lite kattgodis.
Volontärerna beskriver deras kamp.
Över hela Israel sluter volontärer upp för alla möjliga sysslor; samla ihop leksaker till förflyttade barn, laga mat åt militärer – eller samla upp de stinkande kropparna från dem som gjort dem illa.
Var och en gör vad den kan för att – om inte vinna kriget – så åtminstone bevara lite mänsklighet.