Stockholmare i solglasögon – en sorglig syn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Stockholmare gillar i regel inte göteborgare. Man talar här hånfullt om den poänglösa göteborgshumorn, om västkustens underliga faiblesse för räkor och det sällsamma faktum att alla där nere kallar varandra ”goa gubbar”.
Själv är jag naturligtvis opportunist och har sedan en tid installerat ett eget försvar mot Göteborg och allt som kommer därifrån. Jag har ett system i min mejl-inkorg som reagerar på ordet ”Göteborg”.
Så fort någon nämner denna stad i ett mejl till mig så studsar mejlet tillbaka med ett automatiskt meddelande om att jag inte tagit del av mejlet och att jag inte är intresserad av saker som har med Göteborg att göra. Jag tycker det är helfestligt. Jag fnissar varje gång min ”Göteborg Alert” plingar till.
Jag har dessutom lagt in värdeord som ”Lilla London” och ”västkustens pärla” i systemet för att verkligen hålla min inkorg ren. Och det fungerar verkligen – prova själv genom att skriva om Göteborg till mig på alex@stureplan.se.
Det här stockholmska Göteborgshatet är ganska intressant. Att avsky Göteborg är något varje stockholmare föds till att göra. Vi lever nämligen i tron att vi bor i världens huvudstad. Om Stockholm hostar, så får New York en förkylning, brukar vi säga.
Och Göteborg anses vara Stockholms provinsiella antites. Allting som kommer från Göteborg blir därför per automatik värdelöst och rent löjeväckande.
Själv har jag dock sedan en vecka börjat tveka på Stockholms förträfflighet. Jag börjar tycka att Stockholm i själva verket är utomordentligt larvigt och denna helomvändning har med dessa förbannade solglasögon att göra. I helgen anlände nämligen våren till Stockholm. Plötsligt var det solsken och plus tio. Och hela Stockholm ville ut och titta på allt det fina. Själv satte jag mig på en centralgata för att titta på alla som ville ut och titta. Och där kom de nervandrande, stockholmarna. Plötsligt bar alla solglasögon. Jag menar verkligen ALLA.
Samtliga stockholmare tycks ha inlett lördagen med ett rotande i lådorna efter solglasögonen. Nu skulle de fram, nu skulle man visa sig cool och moderiktig. Hela huvudstaden speglade sig plötsligt i varandras glänsande glas. Över en natt blev vi ett solglasögonbärande folk.
Finns det en mer sorglig bild av det ängsliga, kissnödiga Stockholm än detta?
Denna avskyvärda uniformitet, denna rädsla för att sticka ut på fel sätt och denna nervösa vilja att synas på rätt sätt. Lördagen den 10 mars var en sorglig dag. Det var dagen då Stockholm visade upp sig från sin fulaste sida. Kanske bygger jag om mitt system så att det innefattar orden ”Stockholm”, ”huvudstaden” och ”porten mot Åbo”.