På buss genom världens största upplevelse
Med förra veckans våg av saltad pessimism ljusår bakom oss tänkte jag i dag bjuda på en inblick i mitt turnerande liv. Jag har åkt till spelningar med hundspann, snöskoter, bår, Trabant, rullstol och rollerblades. Men oftast färdas vi i buss. Det är dock ingen vanlig buss, utan en Nightliner. Detta är som Gandalf hade sagt, the lord of all buses. Vi snackar om vägarnas hangarfartyg, E6:ans skräck: två våningar, tolv hjul, sexton bäddar, två vardagsrum, en toalett, 22 par skor och efter tredje dagen på vift en doft som i det närmsta påminner om din gympapåse efter en halv termin i skåpet.
Här färdas tolv själar med rätt att underhålla. Från kosmopolitiska storstäder vars historia och ryktbarhet är känd världen över till små vägsamfälligheter som till och med kartan har glömt. Det enda vi behöver är en scen, ett par högtalare och en back öl.
I detta mobila kollektiv har alla varsin bunk, ungefär två meter lång och 50 centimeter hög med en gardin som man kan dra för. Det är ganska varmt, lite fuktigt, det gungar, man hör oftast dämpat mummel och brus från världen utanför. Förutom fostervattnet så är det nog ganska likt att ligga i mammas mage. Den kalla och främmande känslan av att stiga upp på morgonen kan vara som att födas. Fast i stället för en barnmorska är det en turnéledare som skär av navelsträngen – eller rättare sagt hörlurssladden.
I varje bunk finns ett litet fönster, med en ännu mindre gardin för. Häromdagen rycktes jag ur min djupa dvala av att hela min slaf vibrerade. Tänk er en blandning av en massagestol och ett propellerplan i en orkan.
Jag drog undan den lilla gardinen för att få en uppfattning om vad som orsakade denna turbulens och mina ögon möttes av det vackraste landskapet Skandinavien eller världen för den delen kan tänkas erbjuda. Stora svarta berg, nötta och rundade av tid och väder som en glasbit på en strand, prydda med björkar vars brandgula löv fick mej att tänka på Coen-brödernas film O’Brother Where Art Thou. Bredvid vägen flöt en ström med så klart vatten att jag skulle kunna ligga i bunken hela dagen och räkna foreller.
Jag är inte en religiös man, men att förneka att det finns något större än vi, när man står öga mot öga med sådan storslagenhet är svårare än att spela humlans flykt på lergök medan ett pack människoätande pittbulls jagar dej i uppförsbacke.
Kort därpå anlände vi till klubben vi skulle spela på. Väl innanför dess svartmålade väggar kunde man kallt konstatera att det är dom små
sakerna i livet som räknas, mina vänner. Tänk stort.