Munkstämning råder i Sverige
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-28
Inga slagord, inga flaggor, bara vandrande buddistmunkar vars tystnad talade till en hel värld. Ett slags ”i?dag är vi alla munkar”-stämning råder i Sverige.
År 2003 deltog jag i en stor iransk demonstration i Stockholm, mot iranska regimens brutala kväsande av fredliga studentprotester i Teheran.
Känslorna svallade och volymen var hög när en massa iranier vandrade från Mynttorget mot Sergels torg. Få av slagorden var på svenska. Vissa ropade saker på persiska, ingen utanför tåget fattade nåt. Andra ropade på engelska med persisk brytning, ingen utanför tåget fattade nåt. De längst bak ropade i en annan takt än de längst fram, ingen uta… ja, ni fattar.
Väl framme på Sergels torg blev det TVÅ demonstrationer. Först var monarkisterna som viftade sin flagga. När de var klara gick de och in kom ett annat tåg som viftade en annan flagga! Kommunisterna var inte ens där utan viftade röda flaggor på en tredje demonstration utanför iranska ambassaden på Lidingö!
De olika politiska partierna kunde inte enas under ”fel” flagga, inte ens i kampen mot en gemensam fiende.
Efter en veckas dygnet runt-skapande av snygga, kreativa plakat (jag var formgivare då) konstaterade jag med bottenlös besvikelse: Vi är inte redo än.
Dagen efter var jag på Mynttorget där en handfull kineser protesterade mot Kinas behandling av Falun Gong-utövare. De satt bara och mediterade till soft ”crouching tiger, hidden dragon”-musik bredvid bilder på torterade kineser. Ett par plakat med kort text beskrev deras situation. Det räckte. De förbipasserandes sympati var fångad.
Förstå mig rätt, Mellanösternmänniskor har också bra demonstrationer, det är inte alltid högljutt. Jag är inte ute efter att klanka på någon eller säga att ena gruppen är bättre eller sämre. Människor kan dock alltid lära av varann.
Även svenska Afa-typer som kommer i brallan när de hör ordet upplopp har något att lära här. Jag vet inte hur många mejl jag har fått med uppmaning om att bära rött i?dag. Tydligen gör munkarna något rätt.
Människor som för tre veckor sedan inte kunde peka ut Rangoon och Burma på kartan och ej heller stava till Aung San Suu Kyis namn, känner i?dag solidaritet med Burmas folk.
Själv har jag, i skrivande stund, en röd tröja framme hemma. När du läser detta bär jag den, trots att jag inte har någon som helst koppling till Burma. Att bry sig är en universell mänsklig plikt.
Det finns en skillnad mellan detta och ”latteprotesterna” när folk köper fjant-armband mot svält, bröstcancer eller vad det nu är.
Diktaturregimer håller igen när världens ögon är på dem. Frihetskämpar får en helt annan kraft när de vet att omvärlden bryr sig.
I?går såg jag en ensam kille som mediterade mitt i Sergels torg. Han satt bara där, blundade och gjorde inget väsen av sig. Ändå SÅG man honom.
För icke-stockholmarnas information kan jag säga att Sergels torg är platsen där det med jämna mellanrum hålls demonstrationer. Kurder ena dagen, chilenare andra dagen. Folk viftar plakat, ropar slagord och håller eldiga tal.
Vi är vana vid att se dem – ett stenkast från latinomusiker som lirar panflöjt och A-lagare vid namn Conny, Ronny och Jonny – men vi SER inte demonstrationerna längre. En ensam man i lotusställning mitt i torget däremot, det gick liksom inte att missa.
Det är härmed bevisat, såväl i Rangoon som i Stockholm: Less is more.