”Man ser vargskiten överallt numera”

Uppdaterad 2018-08-27 | Publicerad 2017-01-06

Plötsligt ser vi en eldstad i mörkret. Efter att ha kört på tysta, snövita skogsvägar hittar vi samlingsplatsen för vargjägarna, någonstans mitt i Bergslagen.

Kaffetermosarna har just plockats fram när det ringer i en mobil.

Vargen.

Man har hittat ett spår.

BERGSLAGEN. Ett 30-tal personer samlas runt jaktledaren Jonas, klädd i brunrutig flanell och klassisk tweedkeps som sticker ut bland funktionsplagg och snökamouflagedräkter. Halva natten har man kört runt med bilar i området och letat efter tecken i nysnön.

– Nu ger jag mig ut och ränner i skogen, säger han.

Han ska spåra i snön, alltså följa vargen i hälarna. Den har korsat en skogsväg inte långt härifrån.

Vi andra ska placeras ut och vänta in den med vapen i hand.

De flesta i jaktlaget bor här i trakterna kring de gamla gruvsamhällena i Grythyttan, Nora och Hällefors. Fina Volvo-suvar tyder på att somliga kommer från bemedlade samhällsskikt.

Här finns en socialdemokratisk kommunpolitiker, markägare och skogsbönder, men också arbetare som jobbar på sågverket och sprängmedelsindustrin i Gyttorp. Många har tagit ledigt från jobbet idag.

Ett västgötskt gift par har åkt 25 mil med sina hundar i bakluckan, enbart för att få vara med och skjuta varg.

– Jag har inte vågat skriva på Facebook att jag skulle hit, säger kvinnan.

Paret har plockat bort företagsdekalerna på bilen. Ifall aktivister kommer. De flesta jag pratar med vill vara anonyma efter att tidigare ha fått hotfulla telefonsamtal från vargvänner.

Peter-Lorentz Johnsson från Örebro håller jaktutbildningar och har jagat med kändisar som Per Morberg och Leif GW:s familj. Han berättar att han fått förfrågningar från minst tio kompisar från storstäderna som ville följa med idag.

– Det är ju lite exklusivt med vargjakt. Något man kan skryta om sen på fina gatan i Stockholm, säger han.

Jägaren Peter-Lorentz Johnsson tror att många jaktkritiker tycker att det är lite "häftigt" att ha varg ute i skogen. "Men de vet inte konsekvenserna" säger han.

Enligt Peter-Lorentz Johnsson är vargjakten egentligen som vilken jakt som helst. Samma gubbar, i samma kepsar.

”En viltvårdande plikt” säger en annan av jägarna i laget om de sex vargar som ska skjutas i området på gränsen mellan Örebro och Värmlands län, innan 15 februari.

Men andra är mer radikala. De tycker att det vore bättre om vargen inte fanns alls i Sverige. Förutom på Kolmården.

En ung tjej som är här idag med sin kille, jämför med råttinvasionen i Stockholm.

– Sex stycken är alldeles för få. Det är som om ni i Stockholm bara skulle få skjuta två råttor, säger hon.

Ett skadedjur, som skogens ohyra. Den bilden av vargen finns också.

– Rådjuren är nästan försvunna. Men vargskiten ser man överallt numera, säger en av jägarna.

Han är själv stadsbo idag, men menar att vargen förstör lugnet och balansen som jägarna tidigare upprätthållit.

– Jag har sett älgar som blivit våldta...våldtagna höll jag på att säga, jag menar tagna. De hade bitit av mulen, slitit av en bit av baklåret och sen följt efter älgen tills den blödde ihjäl, berättar han.

– Det säger min fru, tänk de stackars älgarna. De måste vara rädda hela tiden nu. Det är fruktansvärt.

Många upprörs över att det finns allt färre älgar att jaga, på grund av vargarna. Det handlar också om pengar, till exempel från sålda jakträtter. En fårfarmare kan få hela sin ekonomi förstörd om vargen varit i farten, menar man.

Sen är den ett hot mot de älskade jakthundarna, och kanske framför allt mot livsstilen på landsbygden.

– Det är bara en tidsfråga innan ett barn stryker med ute på skogsmulle eller med dagis, säger jägaren Peter-Lorentz Johnsson.

Sex vargar får man totalt skjuta i Lokareviret, som sträcker sig över ett stort område mellan Värmland och Örebro län. "Får vi bort de här sex så blir det kanske lugnare här" säger en av jägarna.

Tanken när man först införde licensjakten 2010 var att skapa större förståelse för vargen på landsbygden, och minska tjuvjakten.

Men hur det har funkat är svårt att säga.

Enligt en avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet förra året ser vissa svenska jägare till exempel tjuvjakt på varg snarare som en form av civil olydnad, än som ett brott.

När jag frågar vargjägarna i Bergslagen tror de flesta att det skjuts väldigt få vargar illegalt. Vargar som ”försvinner” kan ha utvandrat över norska gränsen, eller dött av naturliga orsaker.

Det finns dessutom en skepsis mot den officiella siffran på 340 svenska vargar.

– Om man räknar att varje varghona fått åtminstone fyra valpar sedan senaste inventeringen kan det finnas minst 120 fler, tror jaktledaren Jonas.

Att spänningarna kring vargjakten fortfarande är stora råder det i alla fall ingen tvekan om.

Flera jaktlag från trakten har gått ihop för vargjakten. Den som skjuter vargen får behålla skinnet, medan kroppen skickas för analys och forskning.

Peter-Lorentz Johnsson siktar med geväret över sjön. Jodå, kommer vargen traskande över den tunna isen där borta vid udden så ska han nog kunna labba till honom, nickar han.

Vi står stilla och lyssnar. Vinden biter i huden. Hörde vi ett skott?

Tystnaden bryts av en knattrande fyrhjuling.

Den har inga registreringsskyltar, och har kört runt i Lokareviret hela dagen.

Länsstyrelsens rovdjurasansvariga har i förväg fått tips om att vargvänner ska dyka upp i skogen och jägarna är säkra på att det är en av aktivisterna som kör runt maskerad med hjälm och balaklava.

”Fienden”, skämtar någon. Kanske veganer?

Själv säger föraren att han bara ska kolla så ingen tjuvfiskar på en sjö han arrenderar.

– De vill störa jakten, provocera, infiltrera, säger Peter-Lorentz Johnsson. Han laddar ur bössan och lägger den ifrån sig.

– Viktigast är att behålla lugnet om aktivister dyker upp. De ska inte kunna ringa polisen och hävda att man viftat med vapen i ansiktet på dem.

Efter att vargjakts-kritiska organisationer som Wolf Association Sweden och Föreningen Nordulv överklagat Länsstyrelsernas beslut om 2017 års och förra årets licensjakt, har en lång juridisk process pågått, med ett myller av domstolsbeslut.

Vargjägarna fick slutligen rätt.

Strax innan nyåret kom slutbeskedet från Högsta förvaltningsdomstolen, om att vargjakten ska tillåtas. Jubel bland jägarna förstås.

Men de omständliga turerna är lite talande.

Den som tror att vargjakten lockar aggressiva, skjutkåta machosnubbar som vill ut och knäppa första bästa gråben, har nog inte insett hur mycket tråkig formalia och krångliga procedurer som omgärdar den.

Stora delar av dagen åker vi runt i bil, eftersom vargen rör sig snabbt i området. Hittar man spår som korsar vägen kan man ungefär säga var vargen rör sig.

Denna dag spenderar vi till exempel till största del i bilar som åker i karavaner fram och tillbaka på småvägar. Kartor vecklas ut. Pass och skyttar diskuteras. Komradion sprakar. Nya vargspår har hittats. Vi hoppar in i bilarna igen. Och väntar. Grillar korv och äter kaviarmackor runt brasan.

Man verkar faktiskt inte ha särskilt bråttom ut med bössorna. Det småpratas och skämtas om den kaotiska svenska vargpolitiken, till exempel med de kostsamma försöken att flytta runt vargar medelst helikopter.

– Folk tror att man går ut och lustmördar varg men det är helt främmande för mig. Det är så här jakten ofta ser ut, säger Peter-Lorentz Johnsson.

Ett annat jaktlag längre söderut ringer; man har hittat nya spår. Bilar bränner iväg åt andra hållet med snömoln kring däcken. Sammanlagt är 50 jägare och ett par hundar nu ute för att försöka ringa in en enda, ensam varg.

När solen går ned och jakten avblåses några timmar senare har bara två skott avlossats.

Inget träffar.

1–0 till vargen, denna gång.

Följ ämnen i artikeln