Sov i skyddsrummet i fem nätter: ”Sen sprang vi till tåget”
Uppdaterad 2022-03-06 | Publicerad 2022-03-05
LVIV. I fem nätter härdade Arina Solomiychuk, 12, ut i skyddsrummet, medan marken skälvde och lillasyster grät.
Sedan besköt ryssarna kärnkraftverket så att det började brinna.
– Jag tog lillasyster i handen. Sedan sprang vi till tåget, säger hon.
Inga biljetter säljs längre på den pompösa centralstationen i Lviv i västra Ukraina.
Tågen packas på, tills sista lilla lucka luft i gångarna har fyllts.
Järnvägsbyggnaden som överlevt två världskrig har blivit den ukrainska flyktingkrisens brytpunkt och epicentrum. Varje dag kommer tusentals kvinnor och barn hit.
De har lämnat krigsstäder med namn som Cherson, Charkiv och Mykolayiv i öst. Nu trängs de i ändlösa köer för en plats på evakueringstågen västerut.
Luften är kall och instängd, luktar ovisshet och skräck.
Oksana Dubile, 20, har just anlänt med sonen Serhiy, 2 från Kryvyi Rih, president Volodymyr Zelenskyjs hemstad. Nu vill de ut, i första hand till Polen och sedan kanske vidare till Tyskland där hon har släkt.
Hon stryker de ljusrosa naglarna genom sonens kalufs.
– Jag är förvånad över att han är så lugn. Men varje gång bomblarmen ljuder borrar han sig fast i mig.
Blickar vänds bortåt, mot en äldre man som vrålar ut sin frustation. Men snart återgår allt till orolig väntan.
Rullväskor skramlar fram. Kvinnor klapprar ner sms till männen som enligt myndighetsbeslut behövt stanna kvar för att vara tillgängliga för armén så att det smäller på skärmarna.
Varm saft hälls upp och skvimpar ur, ner på den skitiga stengolvet.
Enligt en polis på plats avgår 13 tåg om dagen härifrån till Polen. Vart och ett med flera hundra passagerare. Därtill kommer raderna av turistbussar utanför.
Minbussarna och privatbilarna.
Dag för dag töms Ukraina på folk.
Arina Solomiychuk, 12, sitter tillsammans med lillasyster Oleksandra, 7, och mamma Olena nästan längts fram i kön. De kom i dag från Zaporizjzja.
– Jag har min Iphone, men jag vågar knappt använda den för att inte dra på batteriet.
Den fräkniga flickan är gladlynt, men väljer sina ord med noggrannhet. Som om kriget, som är inne på sin elfte dag, redan gjort henne äldre.
– Det är okej här, polisen lät oss gå före.
Förra onsdagen var en skoldag som alla andra: ändlösa fysik- och mattelektioner. Och däremellan alltför korta raster.
Natten därpå bröt kriget ut.
Skolan stängde, men föräldrarna beslöt att familjen skulle stanna. I fem nätter härdade de ut i skyddsrummet, medan marken skälvde och förorterna bombades till grus, som om de inte kunde ta in att det otänkbara blivit verklighet
– Lillasyster var jätteledsen, men själv satt jag mest och tänkte på hur mycket jag vill fortsätta leva. Jag saknade allt, till och med fysiklektionerna…
På krigets åttonde dag spreds nyheten som en skogsbrand genom Zaporizjzja.
Ryssarna hade beskjutit stadens kärnkraftverk, det största i Europa. Mammans skräckslagna röst skar genom väggarna.
– Packa!
Arina rafsade ner det viktigaste i skolryggsäcken. Favoritkläderna, sminket, ritblocket och pennorna. En halvtimme senare rusade hon fram genom stadens gator, med lillasyster i handen.
– Mamma lyckades pressa ombord oss på ett tåg. Men många blev kvar på perrongen…
En sprucken högtalarröst sliter henne tillbaka till verkligheten.
– Evakueringståg 0829 avgår inom kort!
Någonstans i folkhavet står tre brittiska tjugoåringar från Liverpool, Leeds och Manchester. De färdas mot strömmen, österut. Mer än så får de tre frivilligsoldaterna i gröna armékläder inte avslöja.
Killarna njuter av ryggdunkarna och v-tecknen från de förbipasserade. Ögonen lyser av förväntan.
– Ukrainarna är så härliga. Kriget ska bli ett äventyr! säger Leedskillen.
Polentåget glider in på stationen. Vagnarna börjar fyllas på.
Arina reser sig, gör sig redo. Skriver ett snabbt meddelande till pappan, som är kvar i hemstaden och som nu ska bli soldat.
– När han kramade mig och sa: jag älskar dig, allt kommer att bli bra… det var det svåraste jag varit med om.
Barnvagnar trycks in. Hundar och katter bereds plats. Händer trycks upp mot immiga rutor.
Så visslar tåg 0829 till och pustar iväg. På väg västerut, på väg mot en fredligare plats.
En stad varken tolvåriga Arina eller hennes mamma vet namnet på.