Lambertz ändrar sig om bevisvärde – igen

Publicerad 2015-05-17

Först sa Göran Lambertz att bevisvärdet var odugligt om Quick i förväg hade fått veta var hunden Zampo markerat.

Men när han insett sitt fel lät det annorlunda:

– Bevisstyrkan är i allt väsentligt densamma.

Så skapades en seriemördare

I sin nya bok ”Quickologi” hävdar justitierådet Göran Lambertz att morddomarna mot Thomas Quick, numera Sture Bergwall, var riktiga.

Ett viktigt argument för Lambertz var liksökhunden Zampo. I ”Quickologi” skriver Lambertz att Thomas Quick vid ett tillfälle pekade ut en stor sten vid en strand i Falun där han skulle ha suttit och krossat skelettdelar från den mördade Johan Asplund. Senare ska Zampo ha markerat på just den stenen.

I en intervju med Sveriges Radios Bo-Göran Bodin, gjord i onsdags, sa Göran Lambertz att beviset dock skulle vara odugligt om Quick hade fått veta var hunden markerat innan han kom dit och pekade ut stenen där han påstod att han hanterat Johan Asplunds likdelar.

– Skulle det vara så att hunden markerar och så håller man ett förhör och så säger han (Quick) att där ute var det, där hunden markerade, då skulle det vara odugligt som bevis.

– För att det ska ha det här bevisvärdet som jag säger så förutsätter det att Quick först säger ”här har jag hanterat kroppen”. För om det är så att han först ser att där ute har hunden markerat och då säger ”där var jag och hanterade kroppen”, då är bevisläget ett helt annat. Då är det nästan inget bevis alls.

”Chockerande att det inte var det”

När Göran Lambertz, efter Dan Josefssons granskning i Aftonbladet, sedan insåg att han haft fel – att Quick först fick veta var hunden markerat och därefter anpassade sin berättelse – lät det dock annorlunda.

– Det hade varit ett ”bättre” bevis om det var som jag har sagt, men det är fortfarande ett väldigt starkt bevis, sa han i SVT:s Rapport i fredags.

Och till Sveriges Radios Bo-Göran Bodin sa han i torsdags:

– När man har tittat på de här dokumenten så ser man att det inte är odugligt alls, utan bevisstyrkan är i allt väsentligt densamma.

Men när Bo-Göran Bodin frågade hur han landat i den slutsatsen ville Lambertz inte svara.

Det gör han dock när Aftonbladet ringer upp.

– När han ställde frågan blev jag tagen av att det kunde vara så att han hade rätt: ”Oj, oj, oj, då försvinner det här värdet på beviset”. Jag tänkte nog helt enkelt inte på hur värdet egentligen var då. Sedan när jag har gått tillbaka till källorna och funderat så ser man att det inte spelar så stor roll faktiskt. Jag har alltid utgått från att det var i den ordningen, och därför var det lite chockerande att det inte var det.

Att du först sa att hundsöksbeviset var odugligt men sedan ändrade dig och sa att bevisstyrkan i allt väsentligt var densamma, innebär det att du egentligen inte tycker att du skrev fel i boken?

– Jo, jag skrev fel. Jag beskrev ju att han (Quick) först berättade att han suttit på stenen och knackat sönder benrester efter Johan, och sedan tog man dit hunden som markerade mot stenen. Det var fel, tidsordningen mellan de sakerna var fel.

Men det hade inte så stor betydelse, menar du?

– Nej, förutom att sökområdet blev mycket större på det här sättet. Bevisningen är lite sämre eftersom området är större.

Quick pekade alltså inte ut den aktuella stenen på förhand, däremot pekade han ut strandremsan där stenen var belägen, menar Lambertz.

”Quick hade tidigt berättat att han hade hanterat kroppsdelar efter pojken vid sjön i fråga, och vid en vallning antydde han att det hade skett vid en begränsad strandremsa. Sökhunden markerade sedan tydligt vid detta strandområde, både på håll och i vattnet”, skrev Lambertz i ett pressmeddelande efter att de nya uppgifterna om Zampo blev kända.

Du menar alltså att det ändå var så att Quick först pekade ut platsen och att Zampo sedan markerade där?

– Ja.

Framgår det i någon rapport eller dokument du skulle kunna visa mig?

– Det framgår halvt om halvt i ett dokument och i det som Seppo Penttinen (kriminalinspektör) säger om att han (Quick) nickade åt ett visst håll. Det var hela tiden strandremsan som var det aktuella området.

”Zampo felmarkerade en enda gång”

I Aftonbladets granskning av Zampos markeringar skriver Dan Josefsson att liksökhunden nästan alltid markerade: ”Aftonbladets genomgång av sökrapporterna visar att Zampo sökte igenom 47 områden och markerade på en eller flera platser inom 41 av dem. Sammanlagt blev det 59 markeringar för liklukt. Zampo markerade inte vid något enda tillfälle på en specifik plats som Bergwall pekat ut. Bara i stora områden där Bergwall svepande sagt att det kunde finnas gömslen.”

Per-Erik Karlsson, som 2011 var anställd vid Polishundtjänsten i Karlsborg, sa i ett förhör under resningsprocessen för Sture Bergwall att en liksökhunds markeringar inte kan anses vara bevismedel – efter en markering är det upp till tekniker att säkra bevis på platsen. Att en liksökhund markerar betyder heller inte att kvarlevor från en död människa har funnits på platsen, det kan lika gärna vara till exempel ett djur, menar Per-Erik Karlsson.

Anser du ändå att Zampos markeringar i fallet Johan Asplund utgör stark teknisk bevisning?

– Din fråga är fel ställd. Han har såvitt jag vet felmarkerat en enda gång. Det var en felmarkering som kunde bero på kontaminering av spaden. I övrigt har han mig veterligen inte gjort en enda felmarkering, säger Göran Lambertz.

Om jag tar bort ordet ”ändå”: Anser du att Zampos markeringar i fallet Johan Asplund utgör stark teknisk bevisning?

– Ja, därför att bevisningen består i jämförelsen mellan Quicks utpekning och markeringarna. Oavsett om markeringarna eller utpekandet sker först, så är sannolikheten för att hunden ska markera på samma ställe som Quick pekade ut extremt liten. Så det är mycket stark bevisning.