Ryska Elena hotas i Sverige
Hoten vällde in.
Den första veckan efter Putins invasion av Ukraina gick det inte en dag utan att någon ringde Elena Gabets och väste att hon skulle flytta hem till Ryssland.
Nu har det gått nästan en månad sedan kriget inleddes och gästerna har börjat återvända till café Eurobar, den lilla ryska krogen på Södermalm.
Det är tisdag förmiddag, restaurangen har ännu inte öppnat, vi sitter vid ett fönsterbord, trottoarerna utanför är fyllda av grus och damm; men så är inte heller Stockholm i slutet på mars ett under av skönhet.
Elena Gabets, 45 år gammal, berättar att hon har ändrat beskrivningen på internet av sin restaurang från rysk till östeuropeisk.
En anpassning till det läge som råder sedan trupperna började röra sig över gränsen den 24 februari. Antiryska stämningar har piskats upp i Sverige.
Lyssna bara på Mikael Odenberg, tidigare moderat försvarsminister. Denne normalt sett så förnuftige karl eldade upp sig ordentligt på Facebook härförleden:
”Upphäv uppehållstillstånden för alla ryska medborgare och utvisa dem – oavsett om de är oskyldiga studenter, hyggliga turister eller korrumperade oligarker.”
1 600 gillningar, nästan 500 delningar.
”Så talar en ledare”, replikerade den gamle it-gurun Johan Staël von Holstein.
Det var inte så här det var tänkt att bli. Det var inte avbokningar och hot på nätet som skulle följa då pandemins restriktioner efter några hårda år äntligen hävdes och en krögare än en gång skulle få en rimlig chans att försörja sig.
Det var inte ännu mer elände som Elena Gabets kände att hon behövde.
En dröm om ett bättre liv fick henne i slutet på 1990-talet att lämna miljonstaden Ufa i östra Ryssland, en miljö som i ruinerna av Sovjet präglades av fattigdom och en kriminalitet som bara tycktes bli värre och grövre.
– När jag berättar för mina svenska kompisar att min far var hjärtkirurg tror dom att vi hade det gott ställt. Men hans lön räckte till två kilo potatis.
Efter universitetet flyttade hon till USA, sålde glass på ett nöjesfält i New Jersey, vidare till New York, studier i Human Resources, det där engelska begreppet som har importerats till det svenska språket och som under förkortningen HR handlar om personalansvar.
Elena Gabets gjorde praktik på Manhattan några kvarter från World Trade Center den där dagen då tornen föll.
– Folk skrek att människor hoppade. Jag sprang. Jag ville inte titta. Jag visste att om jag gjorde det så skulle bilderna förfölja mig hela livet.
Hon flyttade vidare till Rom. Fick jobb på FN. Träffade en svensk man. Bestämde sig för att flytta till Stockholm. Fick arbete inom it-sektorn.
Förhållandet tog slut, men Elena Gabets blev kvar.
– Jag älskar Stockholm. Det är varken för stort eller för litet, säger hon 13 år senare.
– Jag har inte bott i ett bättre land. Här fungerar saker och ting.
Här försökte hon sig också på en karriär som komiker. Stand up. Elena Gabets har hållit monologer på engelska på scener runt om i landet.
– Jag har fått se Sverige, men det betalade inte hyran. Så nu gör jag bara enstaka framträdanden.
Hon träffade en ny man, vars föräldrar har drivit Eurobar sedan tidigt 1990-tal.
– De ville sälja krogen, men då sa jag att jag tar över.
Året var 2018. Det första halvåret var tufft. Rysk mat? Ingen var intresserad.
– Men långsamt började det komma gäster. Och det sista året innan pandemin var det fullt flera kvällar i veckan.
Det var den omsättningen hon hoppades nå igen då smittspridningen började avta och statsminister Magdalena Andersson kallade till presskonferens och meddelade att livet skulle börja återgå till det normala.
Redan den 24 februari, på kvällen samma dag som ryska trupper började välla in över gränsen, fördömde Elena Gabets invasionen i ett inlägg på Eurobars sida på Facebook.
– Men det hjälpte inte. Folk skrev hemska saker på nätet. Gäster försvann.
Telefonen ringde. Anonyma svenska män med ett lika välutvecklat ordförråd som intellektuella förutsättningar för att dra korrekta slutsatser om ansvaret för de pågående krigsbrotten.
"Sluta sälj rysk mat"..."stick"..."vad fan gör du i Sverige"...
– Det var fruktansvärt. Jag grät varje dag. Kände att jag ger upp.
Elena Gabets har tvekat att ställa upp på en intervju i Aftonbladet, SVT har redan gjort ett inslag om henne, hon är rädd för att det ska framstå som att hon försöker utnyttja en fruktansvärd situation, att hon gör reklam för sin krog medan oskyldiga människor dör i Ukraina.
Men jag tjatade. Och hon gav med sig.
– Det är inte jag som söker uppmärksamhet. Det är ni som vill ge mig den.
Stämningen förändrades efter att hon blivit intervjuad i tv. Hon har fått sympati. Hoten har blivit färre och färre. Gästerna har återvänt.
Elena Gabets är inte längre rädd för att något av fönstren ska vara krossat då hon kommer till sin arbetsplats.
Jag bläddrar i menyn. Kanapé med rysk sill, kaviarblinier, ryska korvar.
Lokalen är liten och murrig. Gröna väggar. En rysk björn i fönstret. På disken står Matrjosjka, den klassiska ryska delbara dockan med allt mindre delbara dockor inuti.
– Det enda jag begär är att folk ska förstå att det är den ryska regimen som ligger bakom invasionen, inte det ryska folket.
– Jag är motståndare till det här kriget. Det är en enorm tragedi för både Ukraina och Ryssland. Det måste upphöra.
Elena Gabets är orolig för sin mamma. Hon är gammal nu, bor ensam, är fattig, hon kommer att drabbas av sanktionerna. De pratar på Skype varje vecka.
Hon är orolig för sina vänner i Ukraina. De som har blivit kvar, som inte har kunnat fly, som hukar i skyddsrum.
Om framtiden vet hon inte mycket.
– Jag har skrivit en bok om mitt liv och om unga kvinnor jag känner som lämnade Ryssland under 90-talet. Förhoppningsvis blir den utgiven.
– En sak vet jag. Det är i Sverige jag vill bli gammal.