Överlevaren Carl Eric: ”Jag såg något stort i vattnet”

Av: Anders Johansson

Publicerad:
Uppdaterad:

För överlevaren Carl Eric Laantee Reintamm kommer avslöjandet om hålet i Estonias skrov som en enorm lättnad.

Efter 26 år faller pusselbitarna äntligen på plats - och det han såg nere i vattnet blir plötsligt begripligt.

– Den enda logiska förklaringen är att Meyer-varvets utredare hade rätt i att en ubåt orsakade skadan, säger han till Aftonbladet.

När Carl Eric väcktes av det kraftiga skrapljudet i sin hytt, belägen under bildäck, förstod han genast att något var väldigt fel.

Han hade åkt färjan mellan Tallinn och Stockholm åtskilliga gånger tidigare, även vintertid. Vid något tillfälle hade det varit is nästan hela vägen. Och nu brakade det till i skrovet och lät på samma sätt. Men det var det ju bara början av hösten så någon is kunde det ju inte vara.

– Jag tog inte på mig några kläder, jag sprang ut direkt i det jag hade på mig, ett par boxer-shorts, berättar han för Aftonbladet.

”Fartyget krängde till”

När han kom ut ur sin hytt såg han att havsvatten forsade in, tänkte snabbt att det måste läcka in. Han sprang ”allt för livet”, uppför trapporna, våning för våning, upp mot promenaddäck på sjunde våningen. Fartyget hade börjat luta lite grann. En ringande signal ljöd kraftigt som en gammaldags väckarklocka. När han kom ut högst upp mötte han två i besättningen med gradbeteckningar. Och de frågade honom vad som händer.

– Fartyget tar in vatten!

En av besättningsmännen hade walkie-talkie men de visste ingenting själva, de skulle gå ner och undersöka. Plötsligt krängde fartyget till ytterligare.

Estonia hade påbörjat sin ofrånkomliga undergång. Natten den 28 september 1994.

– Jag kan inte bekräfta att det var en ubåt jag såg, men det är den enda logiska förklaringen, säger Carl Erik Laantee Reintamm, överlevare från Estoniakatastrofen. Han är i dag diplomat och Estlands generalkonsul i Sankt Petersburg och efterlyser nu en ordentlig utredning.
Foto: PRIVAT
– Jag kan inte bekräfta att det var en ubåt jag såg, men det är den enda logiska förklaringen, säger Carl Erik Laantee Reintamm, överlevare från Estoniakatastrofen. Han är i dag diplomat och Estlands generalkonsul i Sankt Petersburg och efterlyser nu en ordentlig utredning.

Carl Eric, då 26 år, tittade ner i vattnet. Det han såg har inte riktigt släppt från näthinnan. För att aldrig glömma skrev han ner det i detalj.

”Det rörde sig under ytan”

– Det var något ljust, flera gånger flera meter stort, som rörde sig strax under ytan. Det sköljde vågor över.

Han drog slutsatsen att det nere i vattnet var orsaken till det kraftiga oljudet som låtit som is. Då tänkte han samtidigt att detta är orsaken till det pågående haveriet.

Två dagar efter förlisningen berättade han också om det han sett i polisförhör på telefon. Men då hade allmänheten redan informerats att olyckan orsakats av bogvisiret. Därmed trodde Carl Eric inte längre att det han såg i vattnet var det som orsakade katastrofen utan något annat som flöt.

Vad han dock inte kunde förstå var varför det han såg inte sjönk - utan sakta fortsatte att röra sig längs fartygets sida åt aktern för att sedan mycket sakta försvinna.

Foto: PATRIC KÄLLGREN
Carl Eric Reintamm sprang ut från sin hytt i bara boxer-shorts. Han tillhörde den grupp av överlevande från Estonia som plockades upp av Silja Symphony.

”Fel i polisförhöret”

Sex år senare, vid en återträff för överlevare, fick han för första gången se polisens utskrift av sitt förhör, som han aldrig ombetts underteckna – och lade märke till att just dessa viktiga detaljer han berättat var felaktigt återgivna.

”Det var kraftigt oväder och Reintamm såg stora vita fyrkantiga metalldelar som utgjorde bitar från väggarna i fartyget som lossnade och flög i vattnet. Det kan även ha varit portar som hade lossnat.”

– Det är helt fel! Jag beskrev vad jag såg i vattnet, men jag såg aldrig att det var bitar från väggarna som lossnade och flög i vattnet! Jag spekulerade kring vad det kunde vara för att finna någon form av logisk förklaring, säger han till Aftonbladet.

– Min berättelse har alltså ändrats på en väsentlig punkt, där jag beskriver att, inte vad, jag ser för något i vattnet.

– Och vid återträffen upptäckte en mängd andra överlevare samma sak – att det de sagt i sina förhör inte heller var rätt återgivet. De uppfattade liksom jag att det hade ändrats.

En utskrift av polisens förhör med Carl Eric Reintamm som han menar återgetts felaktigt. Han hade sett ett stort ljust föremål som han uppfattade som en vägg, inte flera.

Skrev ner alla detaljer

Carl Eric Reintamm, till större delen uppvuxen i Sverige, är i dag diplomat och Estlands generalkonsul i Sankt Petersburg, men ger intervjun som privatperson. Han tar fram de gamla dokumenten som återigen blivit högaktuella och berättar att han satt hemma den första nyårsaftonen efter tragedin, 1994/95. Han hade varit med om något fruktansvärt men hade lyckligt nog överlevt. Han ville gå vidare i livet utan att ständigt behöva tänka på alltihopa.

Som ett avstamp inför det förlängda livet han fått till skänks satte han sig därför och skrev och skrev – varenda liten detalj han kom ihåg från hela förloppet. Genom det dokumentet skulle också hans minnesbilder bevaras. Renskrivet på maskin blev det sju tätskrivna A4-sidor, jämfört med polisrapporten som var på hälften.

Carl Eric Reintamm bläddrar och läser högt.

”Den gled iväg bortåt”

Och nu, sedan det stora hålet är dokumenterat, är det som att en pusselbit faller på sin rätta plats när han återger det han såg.

Carl Eric Reintamms antecknade minnesbilder från natten då Estonia förliste.

”Där i vattnet såg jag vågorna föra iväg något som jag uppfattade som en bit av en vit vägg, flera gånger flera meter stor. Jag förvånades över att den inte sjönk på en gång utan gled iväg bortåt samtidigt som vattnet sköljde över den. Sedan försvann den. Nu förstod jag att hålet i skrovet måste vara väldigt stort och att fartyget snabbt skulle fyllas med vatten.”

Samma år som återträffen blev Carl Eric intervjuad av en finsk advokat, som bistod tyska Meyer-varvet som byggt Estonia. Detta som en del i varvets interna utredning. Även varvets chefsutredare, sjökapten Werner Hummel deltog. Och då framkom att de misstänkte att det skett en kollision med en ubåt, enligt Reintamm. Händelsen hade dessutom inträffat under en geopolitisk väldigt känslig period. Bara en månad tidigare hade de ryska trupperna, den sista augustidagen, lämnat östra Tyskland, Estland, Lettland och Litauen.

Försvaret medgav smuggling

Veckorna innan katastrofen hade svenska försvaret använt Estonia för utsmuggling av militär, elektronisk utrustning. Två tillfällen blev officiellt bekräftade i den utredning som dåvarande hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt genomförde.

Meyervarvets utredare var i sin kartläggning mycket intresserade av Carl Erics iakttagelser, som han noga upprepade när de kom och intervjuade honom. Och vid det tillfället spelades samtalet in.

Av utskrifterna, som Aftonbladet tagit del av, framgår att Werner Hummel ville veta mer om ”the white thing”, den vita saken som Reintamm sett.

Hade sett ubåtstorn

Hummel berättade, enligt dokumentet, att en annan överlevare berättat om att han sett tornet på en ubåt. Och nu hade de alltså ytterligare en person som vittnade om samma sak.

Foto: TT
Meyervarvets chefsutredare, sjökaptenen Werner Hummel, på besök i Stockholm i december 1997.
Utdrag ur Meyervarvets intervju med Carl Eric Reintamm.

Men Reintamm, mån om alla detaljer, ville förtydliga att han inte visste vad han sett.

– Men jag säger inte att jag såg en ubåt, sade Reintamm.

Varpå Hummel replikerade:

– No, but you saw a big submerged object. Du såg ett stort undervattensföremål.

Utredarna frågade om detta var vitt.

– White, or light, svarade Reintamm.

Werner Hummel frågade då om de kunde ha varit ljust grått.

– It was not dark, it was light, svarade Reintamm.

”Har inte velat tala om det”

Carl Eric Reintamm hoppades då att orsakerna till haveriet snart kunde klarläggas. Att allt han sett skulle få sin förklaring. Han hoppades också att Jutta Rabe, tysk journalist, som trots gravfriden filmat Estonia, skulle finna något. Den svenska regeringens försök att gjuta in fartyget i betong ansåg han vara obegripligt och mystiskt.

På grund av de enorma mängder grus och sand som redan dumpats på Estonia gav Jutta Rabes expedition dessvärre inget önskat resultat.

Krav restes av överlevande och anhöriga om att göra en ny grundlig utredning, men myndigheterna och den svenska regeringen sade nej.

Foto: KUSTBEVAKNINGEN
Dykfartyget Godenwind med den tyska filmaren Jutta Rabe vid platsen för Estonias förlisning i augusti 2001.

Carl Eric säger att han för sitt eget psykiska välbefinnandes skull under de 26 år som gått har undvikit att öppet kräva något.

”Sanningen kommer fram”

– Alla andras försök bevisade ju om och om igen att de överlevande och anhöriga blev berövade att ha någon talan, av sina länders regeringar. Fastän vi överlevande var de enda som var på plats den natten.

Han har även undvikit att prata öppet om det han blev vittne till – bland annat med risk för att kanske inte bli trodd, eftersom den officiella förklaringen till katastrofen var det lossnade bogvisiret. Inte ett hål i skrovets sida. Men han har hela tiden närt en förhoppning att sanningen ska komma fram en dag.

Och nu har den dagen kommit, i alla fall börjat gry.

De avslöjande filmbilderna om skadan i Estonias skrov 26 år efter haveriet talar sitt tydliga språk som han ser det.

– Det blev ett hål av någonting som körde in i fartyget, har jag förstått nu. Jag tycker att allting har fått en logisk förklaring. Jag tror att Meyer-varvets utredare hade rätt år 2000 när de besökte mig, men det behöver utredas.

PODD Regissören om nya uppgifterna

Aftonbladet Daily pratar med regissören bakom dokumentären.

 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen

Publicerad:

LÄS VIDARE