Palmemordet visar att vi är en bananmonarki
Apropå alla tv-program om mordet på Olof Palme vill jag säga detta:
Länspolismästare Hans Holmér var en skrivbordspolis med narcissistiska drag. Han trodde att han som en Sherlock Holmes kunde grunna ut vem som begått mordet på statsministern. Redan efter några timmar hade han bilden klar för sig.
Mördaren var kurd. Det spåret övergav han aldrig.
Ingen i modern tid har skadat det svenska rättsväsendet så som Holmér.
Länspolismästaren utses av regeringen. Justitieminister vid denna tid var Sten Wickbom och Ingvar Carlsson blev regeringschef efter Palme.
Wickboms närmaste man var statssekreterare Harald Fälth, numera chef för utrikesdepartementets fastighetsavdelning. Jag ringer Fälth och ställer frågan:
Varför fick Holmér hålla på?
– Vi tyckte att han gjorde ett bra jobb. Han tog initiativ. Saker hände. Åklagarna (som snabbt kom i konflikt med Holmér) var väldigt försiktiga. De var krubbitare.
Krubbitning är enligt Nationalencyklopedin ett beteende som hästar utvecklar när de är nervösa, vantrivs eller inte har något att göra. De står i krubban och gnager på inredningen.
– Jag tycker att Holmér var bra, säger Fälth. Han har behandlats orättvist av media.
Uttalandet är sensationellt, för att inte säga historiskt. Förre statssekreteraren Fälth torde vara en av få levande svenskar som försvarar Holmér.
Å andra sidan, säger Fälth, gav justitieminister Wickbom order om att Holmérs nära vän, privatspanaren och bokförläggaren Ebbe Carlsson, skulle kastas ut när denne började springa i polishuset.
Vi pratar ytterligare en stund. Jag säger: Utredningen havererade ju tämligen omgående under Holmér. Fälth svarar:
– I Sverige har vi regler om ministerstyre. En minister kan inte lägga sig i. Det var inte vår uppgift att kommentera och kritisera.
I denna korta text ryms ingredienserna till århundradets svenska rättsskandal. En polismästare utan omdöme, en regering som lägger sig i när det passar (Ebbe) eller håller sig undan med hänvisning till formella regler.
En sörja av maktfullkomlighet, inkompetens, feghet och vänskapskorruption.
Det var inte mordet på Palme som berövade svenskarna oskulden. Det var insikten att vår stat var en nordisk form av bananmonarki.