Anonymiteten – en källa till internethat

Monica Gunne

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-11

Vad har hänt med nätet?

Vad har hänt med det digitala undret som skulle öka förståelsen och öppna portarna till en fri och öppen debatt? En debatt utan censur och utan att pk-folket la sig i med sin ”fy-penna”.

I denna stund kanske det pågår några miljarder konstruktiva samtal på internet, men det hindrar inte att de anonyma it-trollen förökar sig.

Allt fler har dragit ner den anonyma mössan över sitt ansikte och släppt loss. De anonyma trollen hotar och hatar och hånar och mobbar och de gör det med en allt större självsäkerhet.
Några exempel:

Förra veckan skrev Tova Wellton, 21, ett inlägg på Facebook. Hon var irriterad över att så få kvinnor blev bokade till de stora dj-spelningarna. Och ett sådant pip räckte för att hon skulle få ta emot flera dödshot på nätet.

Bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip har blivit hotad med ”kroppsstyckning” i veckan.

Och efter massmorden på Utöya har den norska tidningen VG stängt sitt kommentarsfält och det har Västerbottens Folkblad också gjort. ”Det var för mycket hot och hat”, säger en nyhetschef.
Men stopp – dra nu inte slutsatsen att it-trollen alltid hör till Sverigedemokraternas svans eller har sin hemort i något avlägset talibanfäste. Inte alls så. Enligt forskningen kan det vara ”vem som helst”. Typ jag. Den 60-åriga kvinnan med det prydligt kammade håret som står framför dig i kassan. Eller den där effektiva bruden på jobbet som så flyhänt fixar alla dina problem.

Vi kan också hata.

Jajamänsan.

Bara vi slipper stå för det.

Bara vi slipper ta ansvar för konsekvenserna.
Psykologer säger att anonymiteten är en slags ”avidentifiering”, som får oss att känna oss självsäkra, trygga och uppblåsta. Vi agerar i en bubbla, där vi kan freaka ut i hela vårt osorterade jag. Utan att riskera något. Utan att någon kan läxa upp oss.

Anonymiteten ger oss en kän­sla av att få vara den vi är.

Fullt ut.

Skit samma om den känslan är ett hjärnspöke.

Att vara anonym brukar försvaras med att ”vi måste värna en fri och öppen debatt”.

Javisst.

Men hur ”fri” är den debatten? Hur fri är en debatt, där allt fler måste räkna med hot och hat, bara för att man har kläckt ur sig något trivialt på internet?