När ingen bilist hör mig: ”Ditt jääävla arsel”

Ibland undrar man vad folk ryter och skriker i bilarna när man ser dem brusa upp och bli tokiga för att andra trafikanter trängt sig framför dem eller tvärstannat mitt i trafiken eller gjort något annat som misshagar dem grovt.

De sitter bakom ratten och gör fula ­miner, käftarna glappar, de pekar mot tinningen och slår ut med armarna som om de aldrig kunnat föreställa sig något så infernaliskt dumt och katastrofalt, fast det som inträffat egentligen bara är att någon annan för ett ögonblick brutit den långsamma och ryckiga trafikrytmen.

Man ser att de är röda i ansiktet och otidiga, men man hör inte vad de säger, eftersom alla kör med rutorna uppvevade.

Det är lite synd på ett sätt. Budskapet går ju inte fram ordentligt. Det är som med de anonyma kommentarerna på ­nätet. Man kan inte ta dem på allvar, ­eftersom avsändarna inte vågar stå för sina åsikter.

Gissningsvis vrålar bilisterna: ”Hur i helvete kör du?”, ”Ät min skit!”, eller ”Flytta på dig, din förbannade kärring!”. Typiska stockholmare, helt enkelt. Jag brukar svara: ”Ditt jääävla arsel!” Jag bor också här. Fast ingen hör mig heller, och det är lika bra det. Vi lever ju i Sverige.

En gång såg jag en gubbe som hängde sig på tutan när en kille i en stor skåpbil gjorde en u-sväng framför honom. Skåpbilen stannade till lite retfullt, och gubben var tvungen att titta när den yngre killen formade ena handen till ett rör som han förde upp och ned mot munnen samtidigt som han i samma takt tryckte ut ena kinden ut och in med tungspetsen.

Det kändes fräscht på något sätt. Nytt och uppfinningsrikt. Det var en gest som inte krävde lika mycket energi som ett vrål, men samtidigt ett tydligt budskap, omöjligt att misstolka. Tutaren började genast koka av ilska.

Men det som tar allra bäst på en ­aggressiv bilist är ett skratt. Ett riktigt hjärtligt gapskratt. Inte bara för att det frigör endorfiner, sänker blodtrycket och förhöjer stämningen i det egna fordonet. Utan främst för att det tar i solar plexus på andra trafikanter som jagat upp sig fullkomligt i onödan.

Stockholmstrafiken är ingen lek längre. Yrkeschaufförer skyr privat­bilister, som är i ­vägen överallt. Privatbilister förbannar och hotar varandra för att de trängs. Alla förare hatar ­cyklister, som nonchalerar reglerna. Och fotgängarna riskerar livet så fort de ska över gatan.

Det borde – som i ­moderna städer – ha byggts ringleder för länge sedan.

Roligare på sjön

Det är bättre på sjön, med en träsnipa som gör 50 knop. Kolla rörliga bilder här.

Följ ämnen i artikeln